IDIOT!
2015.04.21
Interaktionen och samspelet mellan Oscar K:s text och Dorte Karrebæks bilder är nog ändå det som gör att böckerna stannar kvar i minnet för mig
Af Louise på Böker & Vulkaner
En trend som återkommer i Svenska Barnboksinstitutet (SBI) bokprovningar är böcker vars mottagargrupp består av både barn och vuxna, den såkallade allålderslitteraturen. Bokprovningen som behandlar årgång 2010 nämner att begreppet crossover aktualiserades i samband med Bokprovningen 2009. En önskan att bryta upp de gamla föreställningarna om målgrupp har utvecklats.
Danska författarparet Oscar K. (text) och Dorte Karrebæk (bild) brukar bland annat komma på tal i samband med allålderslitteraturen. Verket Idiot! (2009), som översattes till svenska år 2010, nämns i Bokprovningen 2010 och Lägret i Bokprovningen 2011. Båda verken nämns i anknytning till trenden att ifrågsätta bilderboken som enbart en konstform för de yngre barnen.
Idiot! (2009) är en dansk bilderbok som handlar om den utvecklingsstörde Augusts livsresa. Han dansar fram längs gatorna tillsammans med sin mamma och sitt Odjur som är en kasse. Texten växlar i färg, den är brun om August och Odjur pratar till eller med varandra och svart om det är en diskussion mellan August och hans mamma. Texten är både rytmisk och poetisk. Karrebæks illustrationer är ändå det jag lägger mest fokus vid. Bilderna är längst ner på sidan och Lotta Olsson förklarar dem som en längsgående golgatavandring. August syns på flera ställen på ett uppslag och läsaren blir tvungen att stanna upp för att notera allt vad som hinner hända bara på ett uppslag. Bilderboken slutar med att mamman tar livet av sig och August, vilket för oss till en ny och annan diskussion. Vad är lämpligt att läsa för barn? Är Idiot! en bilderbok för barn? Lotta Olsson frågar sig också dessa frågor. Hon skriver ganska snabbt att man kan läsa bilderboken även till barn, bara man vet vad man gör. Det är vi vuxna som drar gränserna för vad barn får läsa och alltför ofta drar vi gränsen för nära inpå. Vi måste våga utmana oss själva och ge barnet en chans att vidga dess vyer.
Lägret (2010) är även den en bilderbok som kan ifrågasättas om den kan läsas för eller av yngre barn. Debatter har skapats kring bilderböckerna. Bilderboken Lägret är en allergori över den förlorade barndomen, författaren berättar det själv redan på första uppslaget. Barnen anläder med tågvagnar och bussar för att tilldelas en nummer som senare ska fungera som deras namn. Tillhörigheterna beslagtas, håret klipps och någon faller ur ledet och får inte fortsätta. De vuxna avbildas som groteska clowner som berövar sina medmänniskor på allt. Referenserna tar genast den äldre läsaren till ett annat, hemskt och historiskt kännt läger, Auschwitz. Bilderboken kan kännas för hemsk men kan också fungera som en brygga mellan historia och samtid. Men en yngre läsare behöver nog läsa den tillsammans med en äldre läsare. Vi kan trots allt inte blunda för historien.
Interaktionen och samspelet mellan Oscar K:s text och Dorte Karrebæks bilder är nog ändå det som gör att böckerna stannar kvar i minnet för mig. Bilderna ger nya tankar och ny effekt till den hemska verklighet jag har hört om så många gånger förr.
Läsning av dessa och andra bilderböcker som tar upp tabubelagda ämnen är trots allt tidskrävande, och det skall den vara. Det måste finnas tid och utrymme för frågor, förklaringar och diskussioner. Barnet får inte lämnas som ett frågetecken direkt innan sovdags. Om man som förälder känner att man inte har tid eller ork med diskussion är det nog bättre att istället läsa om Mamma Mus äventyr.
2014.05.21
”De som tram-par på stre-cken får ne-***-barn! Ti-ger-barn, ne-***-kyss. Och två, små muham-damer!”
fra Låt oss prata om barnkultur
För att fortsätta på temat böcker-om-barn-med-funktionsnedsättning, som jag snuddade vid här, tänkte jag nu ta mig an Idiot! av Oscar K och Dorte Karrebæk. Men det här är satan en svår bok att skriva om.
Den handlar om en utvecklingsstörd pojke som är ute och går med sin mamma. I sällskapet finns också pojkens plastpåse, som han kallar för sitt ”lilla Odjur”, och en del andra fantasifigurer som dyker upp längs med vägen - mestadels änglar.
Texten består främst av pojkens inre, eventuellt yttre, monolog där olika sinnesintryck blandas i en rasande fart. Det gör att texten i sig är ganska svår att följa, men illustrationerna gör att vi förstår vad det är han syftar på och tillsammans bildar de en helhet.
Pojken skildras på ett respektfullt sätt utan pekpinnar. Han bara ÄR och det finns ingen berättarröst som kliver in för att förklara honom för oss.
Samtidigt får vi även se det som sker runt pojken och uppleva hur omgivningen ser på honom. Vi får se skolbarn som skriker idiot efter honom och vi får ana att mammans tålamod och styrka börjar tryta i takt med att pojken blir större och större - under promenadens gång utvecklas han nämligen från barn till vuxen.
Det är en väldigt sorglig bok som man kanske drar sig för att läsa för barn eftersom den är så tung. Men om barnet i fråga tycker om att läsa sorgliga saker och i allmänhet inte blir förtvivlad och sömnlös av det tycker jag inte att temat bör avskräcka.
Vad som däremot bör avskräcka från läsning är att det så kallade n-ordet används i den här boken. Pojken trampar fram på trottoaren och anstränger sig för att inte trampa på strecken samtidigt som han utbrister: ”De som tram-par på stre-cken får ne-***-barn! Ti-ger-barn, ne-***-kyss. Och två, små muham-damer!”
Alltså... Jag vet inte. Kanske hänvisar det till någon dansk lek eller något...?
Det är så svårt det där för ett ord borde ju inte göra att man gömmer undan en hel bok när den i övrigt är bra. Men samtidigt: hur svårt är det att inte bemöta sina läsare med rasism? Kan folk inte bara skärpa sig? Ett icke-rasifierat barn som läser det här kan man förstås förklara det för och barnet blir ju inte skadat av det. Men det rasifierade barnet som läser får, som så ofta, se sig utpekad och förolämpad. Och det är inte okej.
Jaja. Bortsett från det är det en högst rörande och modig bok.
Bara en grej till - SPOILER ALERT: Boken slutar med att mamman och sonen tar livet av sig, på mammans initiativ. Så ni vet.
-
Idiot!
Text Oscar K.
Bild Dorte Karrebæk.
Översättare Marie Norin.
Utgiven 2010 av Daidalos.
2010.04.16
Djärv bilderbokskonst om ett barn som inte faller inom normen
Åt vilket håll går den svenska barnboken? Ulla Rhedin i DN pekar på förlagens passiva underkastelse för marknaden – man ger helt enkelt ut vad folk vill ha!
I alla fall vad man anser att folk vill ha, snälla, ofarliga, lite politiskt korrekt anpassade böcker, ofta i serier och kombinerade med ett helt prylhelvete som omedelbart finns till salu.
Det finns dock ett par förlag som låter kvalitetstänkandet gå före snabba cash.
Daidalos respektive Alfabeta har till exempel givit ut Gro Dahle och Svein Nyhus, Anna-Clara och Thomas Tidholm, nyskapande konstnärer som utmanar sin tid och tar upp svåra ämnen. Nu kommer även det danska paret Oscar K. & Dorte Karrebaek på svenska med bilderboken "Idiot!". Äntligen anses svenska barn mogna för deras djärva bilderbokskonst.
"Idiot!" är en vidunderlig livsresa i bilder för ett litet människobarn som inte faller inom normen. Vardagen är full med förmaningar för August och samhället grått och fördömande, där August så glad dansar fram med sina följeslagare Odjuret och Väskan. Mamma är svartklädd och dyster men H C Andersens Soldat och Dansös vinkar till honom från fönstret.
Liksom den store, i livet föraktade, författaren hör August till de utvalda och står nära det gudomliga. Så tror jag Oscar K. & Dorte Karrebaek tänker.
August för en bisarr dialog med sitt Odjur om Gud och änglarna, det är som poesi men barnen med skolväskorna ropar det han redan vet: ”August är tokig!” August växer upp och mamma blir äldre och tröttare. Hon grubblar; hur ska det gå för August – sen?
Förutom att Idiot! är så märkvärdigt vacker både i bild och språk är den en påminnelse för oss vuxna att det är vi som ger barnen fördomar. Slutet är förfärligt med vanliga mått men om vi tänker efter så läser vi utan vidare klassiska sagor som Hans och Greta, där föräldrarna är obegripligt grymma. Det kan vi hantera.
Idiot!” är också en saga, som säger mycket om vår tid och vår fixering vid vad som är klokt eller galet och vid att finna den exakta gränsen för vilka som duger och vilka som inte passar in.
Britt Jakobsson
2012.02.29
Idiot! er noget af det smukkeste og mest bevægende litteratur jeg nogensinde har læst
på Potskilove
Idiot! (2009) af Oscar K. er en fandens stor udfordring. En svær bog. En smuk bog. En gribende bog. Ingen tvivl om det. Men nøj hvor den fordrer!
Drengen August og hans liv løber over siderne, øverst i tankestrømme, der kan tage pusten fra de fleste. Børneremser, salmevers, trosbekendelsen i een stor pærevælling, den eneste røde snor er mors formaninger, anvisninger og kjærlighed som dukker op indimellem alle ordene.
Nederst på siderne følger læseren August opvækst i billeder. Altid i følgeskab med det lille Uhyre, en plastpose i snor, og mor. De sikre pejlemærker i August verden.
De andre børn driller, de råber Idiot! Og August ved godt han er anderledes, men han har jo mor og det lille Uhyre. Men mor bliver ældre og ældre, ligesom August. Og en dag må hun sætte sig på bænken. Der giver hun August nogle pille og tager også selv nogle og så giver de sig til at vente.
”Gennem tunnellen. Så mørkt det er. Farvel, Mit lille Uhyre! Farvel mig! Gennem mørket ud i lyset, op ad himmelstigen, hvor jeg skal sidde på Guds højre hånd og drømme levende og døde. De hvide fugle bliver mindre og mindre, til sidst kan de sidde i brystlommen.
…i varetægt mig tag.”
Bogen er intet mindre end fremragende illustreret af Dorte Karrebæk.
Det er ikke en lille let sag. Den handler om tunge, tunge emner, såsom selvmord, medlidenhedsdrab og om det at være anderledes, ikke af valg, men af naturens tvang.
Men Idiot! er noget af det smukkeste og mest bevægende litteratur jeg nogensinde har læst og den fortjener at blive læst af så uendelig mange flere end den bliver. Så find modet frem og tal om det der er frygteligt, om det der er svært og om det der får os til at føle os afmægtige. Denne her bog er en drøm for de der er så heldige at læse den, og ikke mindst for de, der får lov at tale om den!
2011.09.02
Det er en vidunderlig smuk bog om det at være anderledes
Helena Ferry på Barnboksprat
Jeg anbefaler både en bog og et makkerpar, nemlig Idiot! af Oscar K og Dorte Karrebæk.
Det er en vidunderlig smuk bog om det at være anderledes i en verden, der ikke er indrettet til at stikke ud. Men det er også en tung og trist bog, der rummer et ufatteligt vemod, som kræver sit af læseren/ oplæseren. Bogen er udgivet i billedbogsformat, men henvender sig i kraft af sine tematikker til et langt ældre publikum end dem der sædvanligvis læser billedbøger.
Vi følger en evnesvag drengs opvækst, delvist beskyttet af sin mor. Vi ser hvordan han drilles og mødes med hån og fornedrelse af sine omgivelser, mens han selv befinder sig i en drømmeverden, legende med sin bedste ven, et pudevår. Da moderen på grund af sin alder, ikke længere formår at beskytte sin dreng mod verden, giver hun ham en håndfuld piller og på en anonym bænk forlader de begge verden og læseren.
Det er en svær bog at have med at gøre og den bliver aldrig en best seller, men den fortjener at blive læst og talt om. Så lad være at være bange for de store og til tider uforklarlige spørgsmål, men vov jer ud i det, gerne i selskab med jeres børn!
2010.07.19
Boken är rå och avskalad på lyxig kosmetika, men den är istället väldigt innehållsrik i sin återgivning av känslor.
Emma Lindström
Idiot!
Vem är det som är idiot egentligen? Jo, det är August. Eller ”idiot” är i alla fall vad andra kallar honom. Själv bryr han sig inte särskilt mycket. Han har sin trogne vän, Odjuret, som vi ser som en plastpåse med koppel, och sin lika trogna mamma. Livets svåra steg tar han med sin mamma i fören och Odjuret i aktern och däremellan finns det en massa intressanta saker att upptäcka.
Men när August växer och blir stor, hur går det då? Jo, det går ganska bra för honom, där han lever i sin egen värld, bakom sin kära mamma. Han fortsätter att upptäcka det lilla i det stora och leva i sin egen tankevärld. Men även om August inte tänker på det finns det ett problem, Augusts mamma blir också äldre. Till slut blir det oundvikligt med ett sorgligt slut på den här berättelsen.
Det syns tydligt redan på omslaget att det är en annorlunda barnbok. När jag öppnade Idiot! första gången tänkte jag att såväl bilderna som texten verkade lite grå. Men den tanken övergav jag ganska snabbt. För även om texten kan verka ganska lågmäld är den full av känsla och liv. Och även om bilderna inte har några starka färger har de väldigt mycket karaktär. Boken är rå och avskalad på lyxig kosmetika, men den är istället väldigt innehållsrik i sin återgivning av känslor. Det den gör är helt enkelt att sätta läsaren direkt in i Augusts värld och sedan är det upp till var och en att bygga vidare på den i sin fantasi.
Men är det här verkligen en bok för barn? Att bilderböcker kan lämna efter sig en tung känsla har vi stött på förut, även om det visserligen är ganska ovanligt. Men oftast handlar böckerna då om barn eller om förmänskligade djur. I Idiot! ser vi August som vuxen. En tung, mörk bok om en vuxen karaktär, går det verkligen för sig? Idiot! är inte en bok som kan läsas i alla hast. Det är inte heller en bok som sätter in en i en mysig stämning. Jag ser Idiot! mer som en vuxenbok än en barnbok, men frågan är ju om barnböcker måste vara lätta att läsa och förstå? Eftersom det här är en bok som inbjuder till egna tolkningar skapar varje läsare sin egen bild av berättelsen. Det gäller ju både vuxna och barn. Så varför inte ge barnen en chans till egen tolkning?
Husen knarrar.
Fingrarna går och fryser.
Friska vindar
och frusna kinder. Varma våfflor.
De som tram-par på stre-cken får ne-ger-barn!
Ti-ger-barn, ne-ger-kyss. Och två små muham-damer!
Damer-damer!
Trott-oar!
Pöl!
Slurp! Plask! Slurp! Plask!
Skvalp!
Inga livbåtar.
”August, dina skor blir våta!” säger mamman.
Ett! Två! Stå!
Stilla!
Den sida som jag citerar här ovanför ger en inblick i hur det är att läsa Idiot! för sina barn. Jag tycker att det känns lite jobbigt att läsa ordet ”neger” för mina barn. När jag läser boken själv ser jag ju ordet i sitt sammanhang, så som jag tänker mig att August har mött det, genom vuxnas vardagliga konversationer. Och det känner vi ju igen. Hur mycket sägs det inte innanför hemmets ramar, men som man aldrig skulle stå för officiellt? Augusts reflektioner är jättespännande, så som de beskriver en dimension av människors sociala spel. På ett sätt tänker jag mig att den här kopplingen är lite för svår för barn att se, men samtidigt tänker jag på hur bra barn faktiskt brukar vara på att anpassa sig efter olika situationer. Barn läser ju av situationer precis som vuxna. Mina barn tolkar inte Augusts ord på samma sätt som jag, men tolkar dem, det gör de.
Om du är bra på att danska, eller bara tycker om att lyssna på vårt grannspråk, finns Idiot! som ljudsaga med författaren, Oskar K, som uppläsare. (Länken finns på såväl Oskar K:s som Dorte Karrebæks hemsidor)
2010.12.14
Allvar dominerar när kritiker väljer årets bästa barn- och ungdomsböcker
Svenska Dagbladet
Årets mest intressanta, utmanande och rörande bildbock är signerad Dorte Karrebæk och Oscar K. De skildrar den psykiskt funktionshindrade pojken August och hans mors väg genom livet, en illustration av samhällets oförmåga att skydda den som är värnlös.
Åsa Warnquist
2010.08.19
IDIOT!. Första reaktionen: Vem ska läsa det här?
SYDSVENSKAN. Kultur för unga.
Oscar K (text), Dorte Karrebæk (bild), Marie Norin (övers). Daidalos förlag.
En sak som jag uppskattat med de danskar jag har känt genom åren är deras bristande respekt för konventioner, deras sätt att säga ”jag lever mitt liv som jag vill, och skråt op med dem som inte gillar det”.
Vill jag göra en bilderbok om en förståndshandikappad kille (nä, jag kallar honom idiot!) så gör jag det. Och vill jag skriva den i fri poetisk stil så gör jag det. Och inte ska det vara synd om killen på något politiskt korrekt sätt heller, bara så ni vet. Men morsan är det synd om, hon som släpar runt på den där speedade killen år efter år, hon som ser ut att ha all världens trötthet samlad över nacken – ja, hon är faktiskt så fruktansvärt trött och orolig över pojkens framtid att jag tror hon tar livet av både honom och sig själv i slutet. Så får det bli. Vadå, sa du, målgrupp? Vad är det för lort?
Och så bevisas ännu en gång tesen att inget riktigt stort blir gjort av den som bara sneglar på mottagaren och funderar på vad andra ska tänka. Och ännu en gång har Daidalos förlag – samma som publicerat tre otroligt fina böcker av norska paret Dahle/Nyhus, alla med okonventionella teman – vågat ge ut något som går så alldeles väldigt mot strömmen i svensk barnboksutgivning.
Det här är inte gulligt, tillrättalagt eller ens en gnutta uppbyggligt. Däremot är det gripande, ledsamt, upprörande, roligt, skrattretande, vackert och framför allt mänskligt. Som livet självt, alltså – och det måste väl också få finnas i en barnbok?
Ja, vem ska läsa det här? Jag, till exempel – och det med glädje och tacksamhet.
2010.07.17
Det är en underbar, underbar bilderbok!
Malin Lindroth i GT-Kultur
Jag har länge varit nyfiken på de nya danska barnböckerna som sägs vara betydligt råare än de svenska. I dag lånar jag Oscar K:s och Dorte Karrebæks Idiot! av en kompis och blir lycklig, skakad, tårögd, förtjust – det är en underbar, underbar bilderbok om den utvecklingsstörde, lekfulle barnkufens Augusts livsvandring genom den oförstående staden.
”Hallå idiot! Normal anropar!”, skriker barnen. Och vid livets slut står en bänk där mamman tar livet av dem båda med tabletter.
”Det blir bäst så lille August. Jag är så trött.”
Det låter makabert, men är så vackert och ömsint berättat att det inte är skrämmande, bara sorgligt och sant. Ingenting blir bättre för att vi inte låtsas om vårt förakt för svaghet, väl?
2010.06.06
GODT DESIGN
Politiken
Der findes mange priser, der hædrer forfattere for deres ord, men knap så mange, der hædrer dem, der pakker bøgerne pænt ind – designerne. Heldigvis for dem har Foreningen for Boghåndværk igennem 75 år sørget for, at de ikke bliver forbigået, heller ikke i år, hvor årets danske bogdesign blev uddelt onsdag.
Forlaget Vandkunsten fik årets voksenpris for fire-, snart fembindsværket om den danske renæssancekunstner Melchior Lorck; Oscar K. og Dorte Karrebæk fik børneprisen for børnebogen ”Idiot!” om et psykisk handikappet barn. Et udsnit af omslaget ses ovenfor. Bogbinder Peter Kronborg fik prisen for bedste håndindbundne bog, kunstbogen ”White Ink”.
Der følger ingen penge med priserne – til gengæld vises værkerne til og med 20. juni på Kunstindustrimuseet og vandrer derpå videre rundt i landet for til slut at blive udstillet permanent i en fælleseuropæisk samling i Leipzig.
2010.06.01
Vårens mest intressanta bilderbok medvetet utmanande
Svenska Dagbladet
SAMHÄLLSKRITIK Det är sorgligt, vackert, rörande, och på grund av sättet det är skildrat aldrig fruktansvärt, skriver Åsa Warnqvist om den ovanliga bilderboken ”Idiot”.
Vårens i särklass mest intressanta bilderbok är en medvetet utmanande bok från danska makarna Dorte Karrebæk och Oscar K. I Danmark har man under lång tid legat i framkant när det gäller att utmana bilderboken som medium, både konstnärligt och tematiskt. Så även här. I ”Idiot!” handlar det om normer, psykiska funktionshinder och död, om att skydda den som är värnlös och samhällets oförmåga till det.
Den intrikat vävda texten är översatt av poeten Marie Norin. Textjaget är pojken August, men fyra olika tilltal finns som markeras på olika sätt med färg, talstreck, citattecken eller ingenting. På det inre planet följer vi Augusts inre monologer och hans dialoger med sitt Lilla Odjur, en plastpåse som fått liv i hans fantasi. På det yttre planet för August en dialog med sin mamma och en monolog högt med sig själv.
Det är en konstfullt konstruerad berättelse, där vi konsekvent befinner oss inom denna pojke som inte är som andra. August har ett psykiskt funktionshinder. Hans tal kan framstå som babbel, men hela tiden finns en logisk botten i bildernas detaljer. August pratar inte godtyckligt om vad som faller honom in, utan om det han ser runt omkring sig. Kring det fantiserar han vidare och associerar ramsor och ordstäv.
Tillsammans med sin mor går han genom en grå stad, en promenad som blir en metafor för deras väg genom livet. August blir allt längre, modern allt mer krökt. Han går från att vara en pojke till en lång och gänglig man, hon blir en äldre kvinna med tung och sorgfylld kropp, med klänning och sjalett svarta som liemannens.
Bilderna löper framåt på nedre halvan av bildytan, som utgjorde de en filmremsa eller serie. Det seriella märks också i att flera sekvenser följer på varandra i en och samma bild; August kan förflytta sig genom ett helt händelseförlopp på en sida.
Runt August lever fantasin, i Lilla Odjuret och i detaljer i omgivningen. Han omges även av änglar som han samspråkar med. I och med uppslaget där grå gestalter kastar glåpord mot honom intar änglarna en skyddande roll, och deras närvaro blir allt påtagligare ju närmare döden han kommer. För dör gör han. Men det är egentligen inte det som är det utmanande, utan detta att det är hans mor som ger honom tabletterna som tar hans liv.
Modern är trött, och vet att hon snart inte kan finnas där som hans skydd mot omvärlden. Så hon dödar sin son, sinnebilden för oskulden i den vita overall han bär berättelsen igenom, för att han ska slippa vara ensam i en värld där han inte är välkommen och ingenting värd.
I himlen får han en annan plats. Likt en Kristusgestalt får han sitta ”på Guds högra hand och drömma levande och döda” som han säger, värnad om och skyddad så som endast hans mor kunde i jordelivet. Hon begår samtidigt självmord, och kan därmed tillsammans med sonen gå in i tunneln och upp för himlastegen.
Det här är en berättelse om det vackra och livfulla i en ”idiots” själsliv. Det är sorgligt, vackert, rörande, och på grund av sättet det är skildrat aldrig fruktansvärt, som det skulle vara i ett nyhetsinslag i Aktuellt.
Här förmedlas en förståelse för en mor som inte upplever sig ha något val. Det är en skarp samhällskritik. Vem ska ta hand om de barn som inte kan växa upp när de som älskar dem är borta? Här finns en mamma som inte tror på samhällets förmåga att göra det. Augusts sista ord är ”ta mig i beskydd”, en uppmaning till Gud – men också till oss andra.
2010.03.31
Vad ska du bli när du blir stor?
I Tidningen Kulturen
Idiot!
Text: Oscar K.
Bild: Dorte Karrebæk
Översättning: Marie Norin
Daidalos
I Danmark rasar ett konstuppror mot den trygga, pedagogiska barnbokssynen - framför allt inom bilderboksvärlden. Stilistiska och tematiska gränser ifrågasätts och töjs, och brett riktade böcker som betonar den konstnärliga sprängkraften tränger in på marknaden.
Idiot!, skapad av Oscar K. och Dorte Karrebæk, är en sådan bilderbok. Den handlar om en mamma och hennes förståndshandikappade son. Han heter August och i ett rött band släpar han sitt lilla Odjur - en plastpåse som är hans bästa vän.
"Vad ska du bli när du blir stor?", frågar Odjuret medan de vandrar genom en gråblaskig vinterstad. August svarar: "I-di-ot! I-di-ot!". Han vet att han är annorlunda och har förlikat sig med sin nedtryckta ställning och att andra barn ropar: "Hallå idiot! Normal anropar! August är tokig!".
Exakt hur gammal August själv är står inte riktigt klart. Under den dag boken utspelar sig växer han från halvmeterhöjd till vuxen man på bilderna - men på ett barns nivå är han ändå hela tiden.
Kontrasterna mellan grymhet och värme, mellan socialrealistisk svärta och befriande fantasi, är skarpa och överrumplande. Oscar K. skriver med med rytmisk lekfullhet, spränger in surrealistiska iakttagelser och lyckas samtidigt skildra hur både August och mamman kämpar med vardagen - var och en på sitt sätt.
Dorte Karrebæks hisnande uppfinningsrika och kraftigt tankeväckande illustrationer löper i en sammansvetsad serie i nederkant. August går att skymta i olika storlekar, situationer och sinnesstämningar på varje uppslag. "Det är Gud som syr alla änglar!", säger han till sin mamma. Därefter blir änglarna blåtonade följeslagare på de kalla gatorna - tills August själv får sitta i Guds hand.
Idiot! är en mycket gripande och smärtsam bilderbok. Lätt är den inte, inte ens för vuxna, men den hanterar det tabubelagda i språket med förkrossande ärlighet och poängterar bildkonstens fantastiska möjligheter att fånga det som inte kan sägas. Det är en djärv, elegant och tankeväckande skapelse för människor i alla åldrar.
Jonna Fries
2010.05.13
Hallå normal! Idiot anropar!
Maria Lassén-Seger har läst en dansk barnbok som ställer obekväma frågor om det normala kontra avvikande och låter läsaren följa bokens personer ända in i döden.
Bilderbok
Oscar K. & Dorte Karrebæk: Idiot! Övers. Marie Norin.
Daidalos, 2010.
Nordisk bilderbok, särskilt experimentell sådan, reser inte lätt över hemlandets gränser. Daidalos svenska översättning av danska Oscar K. och Dorte Karrebæks Idiot! är därför rena rama kulturgärningen. Berättelsen om mamman och förståndshandikappade sonen August hittar inte så lätt sin publik, men för den som vågar närma sig bilderboken fördomsfritt utlovas en mångbottnad läsupplevelse.
"Vad ska du bli när du blir stor? I-di-ot! I-di-ot!" trallar August i början av boken som skildrar hans och mammans livsvandring helt konkret: de går hela boken igenom. Tidens gång tydliggörs i rörelseladdade bildsekvenser som visar hur August blir allt äldre. Medan August följer mamman i hälarna har han själv en ständig följeslagare och samtalspartner i "det lilla odjuret", en plastpåse han drar på i ett band. Augusts värld är full av animerade företeelser, typ plastpåskompisen, och hans fantasier visualiseras effektfullt i bild som då regnet orsakas av kissande änglar.
Texten är ett poetiskt lapptäcke av lösryckta tankar och repliker. Augusts krokiga tankegångar vävs ihop med fyndiga ordlekar och referenser till sånger, H.C. Andersen- sagor och politiskt inkorrekta barnramsor ("De som trampar på streck- en får ne-ger-barn!"). Eventuella högläsare utmanas men kan inspireras av Oscar K's egen lekfulla danska uppläsning tillgänglig på nätet.
Augusts säregna livssyn och den avvikandes utanförskap förmedlas på ett drabbande sätt. Stunder av vardagslycka samsas med hjärtskärande ögonblicksbilder av barns grymma glåpord ("Hallå idiot! Normal anropar!") och så den allt gråare och av bekymmer tyngda mammans oro: "August, August. Hur ska det gå för dig när inte jag är här ...".
Idiot! är en orädd bilderbok, i första hand till för att upplevas snarare än förstås. Den ställer obekväma frågor om det normala kontra avvikande och låter läsaren följa bokens personer ända in i döden.
Pillren mamman ger sin son, ängeln som kommer, tunneln de färdas igenom i en svindlande vision av himmelriket där August "ska sitta på Guds högra hand och drömma levande och döda". Det skakande slutets gåtfulla komplexitet upprör och berör.
Maria Lassén-Seger
kultur@hbl.fi
2010.05.06
Ett allkonstverk i stil med Hasse Alfredssons ”Den enfaldige mördaren”
Af Ingeborg Ahlander
Det pågår en mindre revolution i våra grannländer när det gäller bilderböcker. I Norge har författarparet Gro Dahle & Svein Nyhus utmanat läsarna med bilderböcker som handlar om misshandel (Den arge), död (Roy)och underkastelse (Snäll).
I Sverige höjer en del kritiker rösten och vill se mer vågade och djärva satsningar. Är svenska barnböcker alltför präktiga? I Danmark pågår ett konstuppror mot den vedertagna och utslätade barnbokssynen. Andra menar tvärtom att nu är gränsen nådd för vad man bör berätta för barn.
Den danska bilderboken ”Idiot” ger ytterligare bränsle till debatten. Den handlar om en mamma och hennes vuxne förståndshandikappade son. Det är vackra och poetiska bilder som svider av ensamhet.
Sonen lever i sin egen värld och släpar omkring en plastpåse som han kallar odjuret. Han har ett osynligt förbund med både änglar och Gud och är helt förundrad när barnen ropar Tok-August åt honom. ”Det vet han ju redan. Annorlunda. Idiot. Sinnesslö!”
Mamman som är gammal och trött väljer att avsluta sitt och sonens liv på en parkbänk. ”Sådär, nu sätter vi oss här på bänken och väntar tills det blir mörkt. Varför ska jag ta piller? Det blir bäst så lille August. Jag är så trött.”
Dorte Karrebaeks bilder är omskakande och väcker en del minnen till liv. Jag minns hur synd det var om min kamrats bror som gick i ”hjälpklass”. Han blev ständigt plågad av andra barn för sitt annorlunda sätt och utseende.
”Idiot” är inte en traditionell bilderbok för barn. Den är ett allkonstverk i stil med Hasse Alfredssons ”Den enfaldige mördaren”. Som en nutida Kristusgestalt räddas Tok-August från ondskan och han får en speciell plats i Guds högra hand. Det är starkt, äkta och outsägligt sorgligt.
2010.05.08
Poetisk, vild, svår, modig!
Marie Pettersson läser danska utbrytarlitteratur för barn som struntar blankt i vad som är tabu. barnboken. Barnboksutgivningen i Danmark är betydligt större än den i Sverige, och mer disparat. Parallellt med den traditionellutgivningen pågår ett utbrytningsförsök. DN:s barnbokskritiker Ulla Rhedin beskren i en artikel från i fjol hur en grupp barnkulturarbetar gjort sig fria från den traditionella synen på barnkultur och -litteratur
som något som måste vara pedagogiskt försvarbart, uppbyggligt etc och istället vill problematisera begreppen och deras gränser.
Vad får man skriva om för barn? Är det viktigt att definiera vad som är barnböcker och vad som är vuxenböcker? Varför görs det så få
bilderböcker för vuxna? Varför sätter vuxna helt andra gränser än vad barn gör för vad vi kantala om med varandra, över åldrarna? Kan vi tala om döden, eller till och med skämta om den? Kan vi läsa böcker om pedofili, barnamord, aborterade foster – det är du som sätter gränsen. Ulla Rhedin fortsätter: "
I Danmark pågår just nu något som man skulle kunna tolka som ett rasande konstuppror mot en vedertagen pedagogisk barnbokssyn och mot en starkt pedagogiskt färgad förmedlingstradition genom barnbibliotek och skolor", och hon avslutar sin text med en sorts uppmaning till de svenska barnboksförlagen att anta utmaningen.
Författaren Oscar K. och illustratören Dorte Karrebæk är två centrala personer i den här utbrytningsgruppen, och Idiot! är kronan på deras verk (hittills). Det är en fantastisk bok, och nog utmanar den. Både tematiskt,berättartekniskt och bildmässigt befinner den sig långt ifrån den gängse svenska bilderboksutgivningen. Det är ju i sammanhanget nämnvärt (och möjligtvis symptomatiskt) att det är det filosofi-inriktade vuxenförlaget Daidalos som ger ut boken i Sverige, och inte ett traditionellt barnboksförlag.
Vi träffar August och hans bästa kompis Odjuret, som är en gammal plastpåse i ett snöre som får liv
när August pratar med honom. August, en tossing? Sinnesslö, utvecklingsstörd, ja, något är det med
August som gör att han är beroende av sin mor och att han svarar "I-di-ot!" när Odjuret frågar vad han
ska bli när han blir stor. Och stor blir han, åtminstone till kroppen. På den första bilden är han liten, i
sparkdräkt och pilotbabymössa. Sen växer han, ikapp och förbi morsan, men kläderna behåller han, en
fingervisning om hans mentala nivå som boken igenom förblir densamma: ett barns.
Dorte Karrebæks bilder fyller upp nedre halvan av uppslagen, och är uppbyggda som en väg - snart
står det klart att vi följer August på två olika plan - dels är detta en bild av hela hans livs vandring, från
liten pojke till förvuxet barn, dels är det rent konkret fråga om hans sista dag i livet, hans sista promenad
med den alltmer slitna modern. På ett barns sätt vandrar de genom sitt välbekanta landskap, stannar vid
detaljer, kikar i skyltfönster, fikar på varm choklad. Modern pratar och tjatar lite, August sölar och
driver, hittar sin egen soliga väg i allt det gråmulna:
Moroten slokar, Snögubbe Tö
Koks och kol och hatten trillar av.
Rätt ner i rännstenen.
Vattnet rinner bort med en pappersbåt.
Soldaten saknar sitt ena ben. Och Dansösen
står på tå.
Allt är ett galet underbart poetiskt nonsensnu som får sin alldeles egna August-förklaring. Men allt är
naturligtvis inte nonsens. August är sprängfylld av bibelassociationer och för sin egen teologiska kamp
med tillvaron. Kanske är han på något plan medveten om sin nära förestående död, eller är det hans
utanförskap och de där barnen som retar honom som lockar fram tankarna kring gud, änglarna, döden
och livet efter detta – en verklighetsflykt? Helst pratar han med de sina – änglahunden Henning, Odjuret
eller de vanliga änglarna som kissar regn så det skvalpar och stänker - och när han gör det går texten i
brunt, medan den i övrigt är satt i svart – en påminnelse om att det finns saker här som bara August –
och vi! – kan se, och det känns som ett privilegium att bli inbjuden i hans värld.
Oscar K.s text är överhuvudtaget allt man kan önska sig. Poetisk, vild, svår, modig – vackert översatt av
poeten Marie Norin. Berättelsen befinner sig i detta kaotiska nu som skapas kring August, men moderns
ömsinta oro påminner en ständigt om pojkens osäkra framtid: "August, August. Hur ska det gå för dig
när inte jag är här."
Men August drar oss på sitt till synes obekymrade sätt tillbaka in i nuet: "Men hon är ju här, mamman."
Det är hjärtskärande, tårdrypande, djupt oroande, också en realitet för dem som har barn som inte kan
växa upp.
Det kan ju inte sluta annat än tragiskt, och när modern väljer att ge både sig själv och sonen en dödlig
dos tabletter bryter den här boken naturligtvis ytterligare ett tabu. Kan man överhuvudtaget läsa det här
för ett barn? Om en mor som tar livet av sitt barn? Hon gör det av kärlek och omtanke men också för att
hon tappat orken: "Varför ska jag ta piller?" frågar August. "Det blir bäst så, lille August. Jag är så trött".
En ängel hämtar dem där de sitter bortdomnade på en parkbänk, och så far de genom tunneln
ackompanjerade av tusentals fåglar. Sedan sitter August på Guds högra hand "för att drömma levande
och döda."
Det är så fint. Jag läser det för vilket barn – och vilken vuxen! – somhelst.
Marie Pettersson
2010.05.05
Årets kulturgärning!
af Emelie Ljungberg
För några år sedan kom jag över det danska författarparet Oscar K (Ole Dalgaard) och Dorte Karrebæks bok Carlos och c:o. Jag blev hänförd, helsåld och undrade varför i hela friden denna bok inte fanns översatt till svenska. Berusad av ett slags barnkulturrus vågade jag mig på en egen översättning och skrev brev till det äkta paret och erbjöd mina tjänster. Ole och Dorte blev eld och lågor och översättningen hamnade så småningom hos Raben&Sjögren. Där den stannade. Vad det berodde på är alldeles glasklart. Ett. Jag var ingen professionell översättare. Två. Boken var alldeles för vågad för den svenska bilderboksmarknaden. Så i vintras fick jag höra att det svenska förlaget Daidalos hade med en av Ole och Dortes böcker i sin kommande utgivning. Återigen blev jag helt till mig i trasorna.
I de recensioner jag läst hittills (boken kom ut i början av mars) är det oväntat positiva omdömen. Men en fråga som återkommer om och om igen är: Vem vänder sig boken till? Ulla Rhedin på DN recenserade för ganska exakt ett år sedan, den danska utgåvan: “Djärvt och vackert, poetiskt, ömsint, tänkvärt och väldigt långt från samtida svensk bilderbok. Det ska bli ett sant nöje att se hur svenska förlag tänker hantera denna utmaning”. Så nu kanske ni undrar, vad är det som gör boken så himla speciell och svårhanterad?
Idiot! handlar om den utvecklingsstörde August som vandrar genom en stad (och på samma gång genom livet) tillsammans med den spöklika gestalt som är hans mamma. August blir allt äldre men i sinnet förblir han ett litet barn. I handen håller han en plastpåse i ett snöre som han kallar Odjuret. Augusts mamma blir under promenaden också äldre och hon oroar hon sig för hur hennes son ska klara sig utan henne i livet. I slutet av boken är hon gammal och tärd och beslutsamt ger hon August några piller och tar med sig honom till andra sidan. Illustrationerna är grå och till en början ganska återhållsamma men ju mer tiden går och ju mer döden närmar sig desto mer utbredda och livliga blir de. Dorte Karrebæk är för mig en av de allra bästa barnboksillustratörerna i världen idag och det bekräftas ännu en gång i denna bok.
Boken chockar säkert många, precis som tidigare böcker av författarparet har gjort, eftersom de innehåller ord och händelser som är så tabu att man knappt vågar tänka dem. Men det är min övertygelse att det inte alls handlar om att kränka någon eller för den delen att provocera. Det handlar om att man vill berätta något som betyder något. Exakt vad det betyder är egentligen heller inte så viktigt utan det viktiga är att böcker som Idiot öppnar upp och bidrar till att barn och vuxna vill förstå. Därför är böcker som Idiot och för den delen också Den Arge av Gro Dahle och Svein Nyhus (också Daidalos) SÅ viktiga. Så TACK Daidalos för att ni bryter mark med två starka och viktiga bidrag till den svenska bilderboksutgivningen.
Idiot är skriven av Oscar K. och illustrerad av Dorte Karrebæk och ges ut av Daidalos.
2010.03.31
KAN MAN?
af Sarah Utas
I Kan man...? testade Petter Lidbeck och Lisen Adbåge den moderna bilderbokens innehållsliga gränser vilket utlöste en liten storm för några år sedan. Boken ansågs av somliga som moraliskt tvivelaktig och inte alls lämplig för förskolebarn då den var rejält blodig och ganska drastisk. Själv gillade jag just att den hela tiden balanserade på gränsen till vad som anses vara tillåtet i en bok för barn och att sedelärande budskap och tillrättalagd "för-barn-lämplig" handling lyste med sin frånvaro. Så chosefritt, så annorlunda. Mer än en gång fick jag försvara boken för upprörda föräldrar och far- och morföräldrar i biblioteket som tyckte att den var bisarr, olämplig och skulle inspirera barn till att göra helt galna saker - som att bada med hajar och locka håret med en borrmaskin typ! Tydligt var dock att många unga läsare älskade den vilket bland annat visade sig när Kan man? vann i barnens egen omröstning av älsklingsböcker: Bokjuryn.
Nog måste man se en anspelning till just den boken när Ulla Rhedin inleder sin artikel i gårdagens DN: Barnböcker med död med just frasen ”Kan man…?”.
Artikeln handlar om en trendspaning som Ulla Rhedin har iakttagit - om vad som närmast kan liknas vid ett konstnärligt uppror mot den vedertagna och traditionella uppfattningen om vad barnkultur kan och bör vara. Utan att väja för det som är svårt, sorgligt eller tabubelagt har ett antal framsynta bilderboksförfattare skapat berättelser i - bilderboksform - om död, aborterade foster, rå och cynisk slavhandel och avsaknad av moderskärlek. I centrum för detta uppror står paret Oscar K och Dorte Karrebaecks produktion - vars stil – både tematiskt och estetiskt tycks vara av ett sällan skådat slag. Oscar K har en hemsida där jag definitivt kan rekommendera ett besök. Där kan man se illustrationer och läsa utdrag från hans böcker.
Bilden kommer från deras bok "Idiot!" om den autistiske pojken August.
Barnlitteraturen har alltid brottats med en nyttoaspekt som vuxenlitteraturen på ett helt annat sätt är befriad ifrån. Än idag verkar det som att en barnbok inte enbart kan existera på konstnärliga grunder, det måste finnas en pedagogisk vinst. Böcker ska vara "bra" för barn. Det är "bra" (läs nyttigt) för barn att läsa...
Som barn ska du inte enbart få njuta, du måste samtidigt luras att lära dig något, vilket näppeligen kan vara någon perfekt grogrund för konstnärligt skapande baserat på ömsesidig respekt mellan författare och läsare.
För några år sedan såg jag den tecknade, ganska okonventionella filmen, Torkel i knipa. En mycket speciell dansk film som förde tankarna till en korsning mellan den svenska De tre vännerna och Jerry och amerikanska South Park - fast vassare. Då började jag långsamt ana att något är på gång i Danmark. En total revolution av vad barnkultur kan och får vara.
Och nu när jag har läst Ulla Rhedins artikel förstår jag, än mer än tidigare, att Danmark är ett land att räkna med när det gäller barnkultur.
Rhedins artikel väcker så mycket glädje och upprorsanda hos mig. Hon ställer alla de rätta frågorna om vad en bilderbok egentligen är. Och vem är det som har sagt att bilderböcker nödvändigtvis måste rikta sig till små barn?
Jag blir oerhört nyfiken på att läsa dessa danska bilderböcker. För min egen skull. När Rhedin jämför Oscar K:s berättelser med den tecknade splatterserien Happy tree friends inser jag att Oscar K snabbt kommer att få ett hängivet fan även hos min ena son. Detta tycks vara kultur helt i hans smak
Det ska bli ett sant nöje att få läsa dessa böcker på svenska. Undra bara vilket modigt svenskt förlag som är först ut…?
2010.03.31
Vad ska du bli när du blir stor?
af Jonna Fries i Tidningen Kulturen
I Danmark rasar ett konstuppror mot den trygga, pedagogiska barnbokssynen - framför allt inom bilderboksvärlden. Stilistiska och tematiska gränser ifrågasätts och töjs, och brett riktade böcker som betonar den konstnärliga sprängkraften tränger in på marknaden.
Idiot!, skapad av Oscar K. och Dorte Karrebæk, är en sådan bilderbok. Den handlar om en mamma och hennes förståndshandikappade son. Han heter August och i ett rött band släpar han sitt lilla Odjur - en plastpåse som är hans bästa vän.
"Vad ska du bli när du blir stor?", frågar Odjuret medan de vandrar genom en gråblaskig vinterstad. August svarar: "I-di-ot! I-di-ot!". Han vet att han är annorlunda och har förlikat sig med sin nedtryckta ställning och att andra barn ropar: "Hallå idiot! Normal anropar! August är tokig!".
Exakt hur gammal August själv är står inte riktigt klart. Under den dag boken utspelar sig växer han från halvmeterhöjd till vuxen man på bilderna - men på ett barns nivå är han ändå hela tiden.
Kontrasterna mellan grymhet och värme, mellan socialrealistisk svärta och befriande fantasi, är skarpa och överrumplande. Oscar K. skriver med med rytmisk lekfullhet, spränger in surrealistiska iakttagelser och lyckas samtidigt skildra hur både August och mamman kämpar med vardagen - var och en på sitt sätt.
Dorte Karrebæks hisnande uppfinningsrika och kraftigt tankeväckande illustrationer löper i en sammansvetsad serie i nederkant. August går att skymta i olika storlekar, situationer och sinnesstämningar på varje uppslag. "Det är Gud som syr alla änglar!", säger han till sin mamma. Därefter blir änglarna blåtonade följeslagare på de kalla gatorna - tills August själv får sitta i Guds hand.
Idiot! är en mycket gripande och smärtsam bilderbok. Lätt är den inte, inte ens för vuxna, men den hanterar det tabubelagda i språket med förkrossande ärlighet och poängterar bildkonstens fantastiska möjligheter att fånga det som inte kan sägas. Det är en djärv, elegant och tankeväckande skapelse för människor i alla åldrar.
2010.01
IDIOT! - Jag läser den med hänförelse och förtvivlan. För den är gripande och skrämmande.
Kajsa Öberg-Lindsten har läst en fantasifull och gripande bilderbok men undrar vem den vänder sig till.
Idiot! är en dansk bilderbok. Med sina stora, detaljrika färgbilder och sin kortfattade, fantasifulla text, översatt till underbar svenska av poeten Marie Norin, liknar den en bilderbok för barn. Jag läser den med hänförelse och förtvivlan. För den är gripande och skrämmande.
Men vem kan man ge den till? Vem är den ämnad för?
Trots sin skimrande poesi är Idiot! mer förargelseväckande än alla andra barnböcker jag läst, inklusive Pelle Snusk, Bajsboken och Flickan med svavelstickorna.
Den handlar om en pojke som heter August och är psyksjuk, galen, idiot, psykiskt störd – vad man kan kalla honom beror väl på tiden och socialpolitiken. Men själv är han tidlös, och har vant sig vid att vara Idiot. Han är narren, som lever i sin egen värld, men ändå också i högsta grad i den vanliga världen, där han hånas och bespottas. I boken promenerar han genom en stad av gråa hus, tillsammans med sina eviga följeslagare – modern och Odjuret, som är en plastkasse i snöre. Först snöar det och sedan regnar det, och plötsligt har Idioten, i samma barnoverall och mössa som förut, blivit stor och vuxit om sin mamma, som nu är en trött liten gumma. Vardagens ondsinta människor blir allt skugglikare, men i stället sluter allt fler änglar, inklusive änglahunden Henning, upp vid deras sida. Så slutar promenaden på en parkbänk i skymningen. Modern ger sin August några piller. Och sedan öppnar Gud själv en väg åt dem, rakt upp i himlen. På sista bilden får August sitta ensam ”på Guds högra hand”.
Idiot! är upprörande läsning. Om man är vid sina sinnens bruk slipper man inte ifrån sina egna skrämmande tolkningar av den.
Är detta propaganda för det ohyggliga?
Eller en sorgebok för trötta anhöriga till psykiskt funktionshindrade?
Eller ett konstverk som alla – till och med barn – kan besöka för att filosofera, dikta, drömma och vila från vardagens krävande ansvar?
Jag har inget svar. Men jag önskar ändå Idiot! många tankfulla läsare.
Kajsa Öberg-Lindsten
2010.03.20
Oscar K. och Dorte Karrebæk: ”Idiot!” - Litteraturrecension i Dagens Nyheter
Får man skriva så här för barn? Ja, säger DN:s Lotta Olsson, som uppmanar alla att läsa den outhärdligt vackra berättelsen om Augusts livsresa.
Definiera barnbok, den som kan. Var går gränsen? När blir en bok för ”svår” för barn? Det är nog sällan som barn blir chockade av ämnesval. Det är de vuxna som drar gränserna, helt i onödan för det mesta. Kanske vill vi vuxna inte minnas hur skrämmande, ångestladdad, övergiven eller våldsam barndomen kan vara? Det är en märklig inställning. Ändå blir barnböckerna allt snällare, rarare, gammaldags sagoaktiga och ofarliga. På senare år har det också kommit allt fler gulliga barnböcker, konstaterade Svenska barnboksinstitutet vid sin årliga utgivningsstatistik. Undra på att så många överger barnböckerna när de växer upp.
Men det finns de som opponerar sig mot barnbokens, eller i varje fall bilderbokens, begränsningar. I de danska bilderböckerna pågår, som Ulla Rhedin konstaterade i DN 12/5 -09, ett uppror. En grupp bilderbokskonstnärer bryter avsiktligt mot gamla tabun, utmanar och ställer allt på huvudet. Är bilderboken – och konsten – fri? Är bilderboken med nödvändighet till bara för barn?
Man kan förstås göra bilderböcker för vuxna, det har gjorts förut. Oftast på lek trots att bilderboken är en sådan utmärkt form att förena bild och text. ”Pekbok för farbröder” av Owe Gustafson kom 1991, precis som ”Titta Max grav”, Barbro Lindgrens och Eva Erikssons ironiska vuxenslutkläm i Max-bokserien. Suzanne Brøggers och Merete Herrströms ”Edvard och Elvira – ett spektakel” från 1988 var den bok som kanske kom närmast att vara en seriös vuxenbilderbok. Varför kom det inte fler? Varför har inte fler konstnärer anammat mediet som ett nytt sätt att nå ut?
Nu kommer Oscar K:s och Dorte Karrebæks ”Idiot!” på svenska, en av de mest utmanande nya danska böckerna. Bilderboksberättelsen om den utvecklingsstörde Augusts livsvandring är en udda fågel och ett konstnärligt kliv framåt för bilderboken, både i text och i bild.
I impressionistiska glimtar leker sig August fram längs gatorna i sällskap med sitt lilla Odjur, en kasse han drar efter sig i ett rött koppel och pratar med. ”Va ska du bli när du blir stor? I-di-ot! I-di-ot!” Texten växlar från brunt, när August pratar med sitt Odjur (eller om det är Odjur som pratar med honom) till svart, när han tänker eller pratar med mamman.
Oscar K:s poetiska, rytmiska text håller sig envist fast i Augusts perspektiv. Dorte Karrebæks bilder är placerade i en bildfris under texten, en längsgående golgatavandring genom hela boken där August syns i flera stationer per uppslag. Bilderna rör sig självklart framåt, läsaren följer med på vandringen. Gråa hus, gråa gator, den mörkgrå mamman går framför August som en sorgsen skugga. Och August leker sig lyckligt fram i ljusa färger, han hoppar i vattenpölar, sjunger och tänker högt. ”Får jag säga en sak?” ”Ja?” ”Det är Gud som syr alla änglar!”
In på kyrkogården går de, blå änglar seglar ner från himlen, men det är bara i Augusts värld. Mamman går oseende vidare. August hånas av en flock barn och tittar förundrat på dem, för de är obegripliga i hans värld av änglar och en Gud som syr. August växer, mamma åldras. Till slut suckar hon: ”August, August. Hur ska det gå för dig när jag inte är här?…” Oscar K viker inte en tum från sin förbryllade Augusts just nu-perspektiv: ”Men hon är ju här, mamman.” I sällskap med änglahunden Henning sitter mamman och August på en bänk och väntar tills det blir mörkt. ”Varför ska jag ta piller?” ”Det blir bäst så, lille August. Jag är så trött.”
Och boken slutar med att mamman tar livet av sig och August. Men August, den heliga dåren, lyfts upp för att sitta på Guds högra hand, där han sitter och drömmer levande och döda, medan Henning ylar från bänken.
Nej, så får man ju knappt ens skriva för vuxna.
Ändå tror jag att man kan läsa nästan vad som helst för barn, bara man vet vad man gör. Jag tänker på Valérie Dayres och Wolf Erlbruchs ”Die Menschenfresserin” (1996) som inte finns på svenska, om en människoätande kvinna som går runt i världen i en rasande hunger efter ett barn att äta upp. Alla hon möter är fel: för stora, för små, för oaptitliga. Tills hon kommer hem! Mums, ett alldeles perfekt barn – och hon äter upp det.
Därefter kommer panikuppslaget när hon inser vad hon har gjort.
Jag har funderat över det sedan jag såg boken första gången. Nej, sa jag först. Nej. Det där är för vuxna, om ens det.
Men vartefter jag vred på berättelsen såg jag en möjlighet att läsa boken som en moralitet. Som en symbolsaga à la bröderna Grimm, om hur illa det går för vuxna som äter upp sina barn. En saga om rätten att sätta gränser mot vuxna? Då är den inte längre bara en vuxensaga (även om den är utmärkt som sådan också), utan ett stopptecken, en varning: detta får ingen göra med dig.
Det beror alltid på hur man läser, särskilt när man läser för barn. Visst finns det många kvällar när man trött tar fram något man läst hundra gånger förut, eller något som går att läsa invändningsfritt (även om barnen ändå troligen kommer att hitta invändningar; barn har en tendens att se annat än den vuxna). Men någon gång kan man våga läsa mer ambitiöst, för att vidga både sina egna och barnets vyer.
Hur läser man då ”Idiot!”? För den som hånar svaga, för den som blir hånad. Eller bara för det försvarslösa barnet inom oss alla, det som är lätt att håna.
Men man bör läsa den. För att den är så outhärdligt vacker, för att den precis som Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta” visar på världens oförmåga att acceptera svaghet. Läs om ”Bröderna Lejonhjärta” efteråt! Läs den med nya ögon, och tänk en gång till på om livet inte är värt att leva för den som inte är stark.
Läs ”Idiot!” för att, trots allt, världen blir lättare att handskas med när vi erkänner vad vi gör mot varandra. Vuxenvärldens kanske allra största ansvar är att ge barnen alla möjligheter att se klart.
Lotta Olsson
2009.05.13
BARNBÖKER MED DÖD
Var går gränsen för barnboken? I Danmark pågår ett konstuppror där de nya bilderböckerna handlar om mord, aborter och slavar. Är böckerna bara till för barnen?
Kan man?…? Ja, kan man ge barn böcker där en begravningsentreprenör för barn sjunger barbershopsånger medan han sveper små kroppar i ”Børnenes bedemand”? Böcker där barnet måste välja vilken av föräldrarna som ska hämtas av Döden nästa kväll som i ”Pigen der måste vælge”? Eller där en kör av känsligt tecknade aborterade foster i ”De skæve smil” vittnar om vemodet i att aldrig ha fått liv, namn och identitet?
Kan man ha bredvidläsningsböcker i de lägre årskurserna, som i serie- och rebusform i tetralogin ”De tre” i fulländad splatterstil berättar om hur tre råcyniska kumpaner, två hanhundar och en katta, utnyttjar varandra och omvärlden på det grövsta sätt? Där det är fritt fram att skaffa sig en negerdreng til lyst – de finns ju till salu på barnhemmet och råkar de vara slutsålda kan man få en autist till halva priset (även om de här kumpanerna förstås förhandlar sig till att få honom gratis)? Och för vem vill man läsa den hisnande sorgliga bilderbokshistorien om mamman som tar sin förståndshandikappade och nu vuxne son med sig i döden på en parkbänk som i ”Idiot!”? Eller de absolut kvadratiska, poetiska och filosofiska krumsprången i flerårsprojektet ”Hundrede historier”?
I Danmark kan man uppenbarligen! Temperaturen är avgjort stigande i flera författarskap. Där pågår just nu något som man skulle kunna tolka som ett rasande konstuppror mot en vedertagen pedagogisk barnbokssyn och mot en starkt pedagogiskt färgad förmedlingstradition genom barnbibliotek och skolor. Den pedagogiska synen säger ungefär att om en bok är skriven för barn kan den per definition inte vara konst.
En grupp barnkulturarbetare kring författarna Louis Jensen och Oscar K och illustratörerna Dorte Karrebæk och Lilian Brøgger har synbarligen bestämt sig för att visa motsatsen: barnboken kan också vara Konst och är därmed fri att undersöka allt, handla om vad som helst och se ut på många oväntade sätt – utan skyddsnät. I en rad anmärkningsvärda böcker faller gamla tabun som bowlingkäglor, när det ena klotet efter det andra kommer susande.
Inte bara pedagogikstämpeln attackeras, synen på barn och på barnlitteraturens speciella vara är satt i gungning och problematiseras på ett otal sätt. Vem har till exempel bestämt att just abortbilderboken skulle vara för barn? Är det bilderboksformatet i sig, funderar dess illustratör, Lilian Brøgger. På samma sätt kan man undra: Är inte en bilderbok som ”Idiot!” i själva verket ett poetiskt och filosofiskt konstverk för unga vuxna? Var finns hindren för ett fritt flöde av böcker mellan barn i olika åldrar och vuxna? Är barnlitteraturbegreppet intressant?
I det här sammanhanget kan det vara relevant att påminna om att Danmark har en ovanligt generös barnboksutgivning. Med en folkmängd på knappt fem och en halv miljon ger man till exempel ut fler barnböcker än vad Sverige gör med sina fyra miljoner fler invånare, även om tendensen är att både antalet titlar och upplagestorlekarna minskar och att böckernas omsättning, det vill säga livstid, stadigt förkortas.
År 2006 kom gruppens lilla fräcka skrift ”Av, for sagomel – skitser till en børnelitterær poetik”. Där kräver man allt från högre konstnärlig anspänning och fördjupning av kulturen för barn till fast anställda barnlitteraturkritiker på alla tidningar, kunniga bildredaktörer på förlagen och barnlitteraturcheckar om 2?000 kr i halvåret till alla barnfamiljer. Nedersta fjärdedelen av denna snyggt formgivna bok är en bilderbok, ”Hest & Hund”, av Oscar K och Lilian Brøgger.
Gruppen har också deltagit i den magnifika uppslagsboken ”Børnenes ænsyklopædi ”. Här har de tillsammans med ett sextiotal andra kvalificerade vuxna bidragit till ett fyrverkeri av nonsenskunskaper i ord och/eller bild. Upplägget sägs vara inspirerat av den fria, associativa logik som den femåriga dottern till en av redaktörerna hade givit uttryck för i sin lek.
I redaktionsgruppen försökte man åstadkomma något liknande genom att länka bidragen till varandra i sanslösa, närmast dadaistiskt lekfulla kopplingar: Kolofon, se också Förord, se också Balklänning; Alfabet se också Allting, se också Ingenting, se också Bubbla; Kikärter, se också Ögon, se också Feber, se också Kikärter och Tumult. Så där går det på fram och tillbaka över nästan 200 lyxigt bildsatta sidor, där bilder stundom får ersätta orden (i till exempel Feber och Bubbla) och där förklaringarna ibland kan vara oväntade och vackra: ”Tumult är verdens vigtigste energikilde?…”, skriver Lars Bukdahl.
Den danska attacken mot inhemsk traditionell barnbokssyn har annars kommit i olika vågor. I mitten av 90-talet fick en handfull illustrationselever i gästläraren Lilian Brøggers avgångsklass sitt genombrott som ”de unga vilda” från designskolan i Kolding. Med uppkäftiga och bråkiga illustrationer och tekniker bröt de med den snygga drivna, traditionella danska bilderboksestetiken av pennteckning och akvarell och gav impulser till nya och mer grovkorniga formgrepp hos många senare nya unga illustratörerna.
Men nu är det alltså mer tal om en vildare, tematisk expansion – och kanske på sikt en berättarteknisk. Författaren Oscar K har nämligen ett allvarligt uppsåt. Svart humor – i sin drastiska splatterstil närmast på nivå med de populära och galna Happy tree friends-berättelserna (från webb och teve) – kännetecknar ”De tre”-serien, där Dorte Karrebæks dynamiska och dramatiska tecknarstil excellerar i den fräckt ”sjuka” stil, som hon så länge har burit på. Replikerna hamnar alla i handtextade pratbubblor, men anföringssatser och viss berättarkommentar bryter in i bubblorna på en rad osannolika sätt, och både pilar och rebusbilder har bärande roller som komplettering till bilderna i dessa uttalat visuellt kommunicerade berättelser.
Det är fräckt och fritt och grovkornigt, ibland på ståuppkomikens fysiska humornivå vare sig det gäller pedofili eller (avsaknad av) moderskärlek. Man får då och då nypa sig i armen och påminna sig om kontexten: det är faktiskt Dansklærerforeningens forlag som producerar och distribuerar och danska lärare och föräldrar tycks vara med på noterna. Den blasfemiska epilogen, gjord för en liten fanclub av tredjeklassare i en skola på landet, kan läsas på nätet, för den som vill ha ett stilprov. Och på författarens hemsida kan man höra hela den ironiskt berättade, flerfaldigt prisbelönade melodramen ”Børnenes bedemand” läsas och sjungas av honom själv (www.oscar-k.dk).
Men den konstnärliga höjdpunkten i det äkta paret Oscar K:s och Dorte Karrebæks hetsiga produktion är den nyss utkomna storformatiga bilderboken ”Idiot!”, där livet, döden, existensen sätts på sin spets. Vacker, vacker, vacker i sitt stora grå vemod och effektfullt komponerad och formgiven, där huvudpersonen Augusts livsvandring och växt från barn till vuxen man framställs i simultan succession och ses i minst tre stationer längst ned på varje uppslag. Bildrummet är den stad eller by där han bor med sin mor och där de är helt ensamma på sin vandring. August är ”åndssvæg”, men fullproppad med Bibelord och sånger, ramsor och talesätt, som han tolkar på sitt sätt; han ser änglar, och har en plastpåse (lille Uhyre) i ett snöre som bästa vän, han pratar med sin mor och med ängelhunden Henning. Han är ett lyckligt barn och texten har ett för dansk bilderbok sällsynt konsekvent barnperspektiv, som innebär absolut poesi och total närvaro.
Texten, satt i svart, är egentligen ett fortlöpande tanketal med plötsliga inskott av moderns frågor eller svar, men övergår i rödbrunt i leken med Uhyre, som Karrebæk låter projicera ansiktsuttryck och reaktioner på, med Henning eller Änglarna. Tiden är obestämd gårdag: modern blir allt äldre och tyngre under sin gråa kappa och sjalett, medan August aldrig åldras, bara växer. ”Vad ska det bli av dig när jag inte är här mer? undrar modern. Men hon är ju här, mor”, tänker August förundrat (min övers.)
När de sitter på bänken och väntar på att det ska bli mörkt? undrar August: ”Varför ska jag ha piller?” Och modern svarar med den aldrig befriade förälderns utmattade och förvirrade kärlekslogik: ”Det är bäst så, lille August. Jag är så trött.” En ängel står under gatlyktan och en tunnel tonar fram på uppslagets högersida. På nästa sida ljusnar bilden, på bänken till vänster sitter mor och son tätt ihop med en ylande Henning vid sidan:
”Genom tunneln, Så mörkt det är./Farväl, mitt lilla Uhyre! Farväl mig!/Genom mörkret ut i ljuset,/uppför himmelsstegen, där jag ska sitta på Guds/högra hand och drömma levande och döda… ta mig i beskydd.”
På högra sidan vandrar de tillsammans genom tunneln och längst till höger sitter August i sin vanliga mundering och dinglar med fötterna, sittande på Guds hand, av Karrebæk gestaltad som en ljus, smäcker kvinnohand, som en uppåtgående luftström av vita fåglar.
Djärvt och vackert, poetiskt, ömsint, tänkvärt och väldigt långt från samtida svensk bilderbok. Det ska bli ett sant nöje att se hur svenska förlag tänker hantera denna utmaning.
Ulla Rhedin
barnung@dn.se
2009.03.05
FEM STJERNER TIL "IDIOT!" I FYNS STIFTSTIDENDE
HYLDEST TIL TOSSEN
Af MALENE BIRKELUND
BØRNEBØGER
Oscar K & Dorte Karrebæk (tegninger): "Idiot!"
Det er så befriende skønt, når der ikke tales ned til børn i bøger. Når billede og lyd giver oplevelser med så fin samklang, at man kan tænke længe over den. Også længe efter at bogen er klappet i.
Sådan er det med denne bog, der handler om August, der er anderledes. Faktisk er han så meget anderledes, at han er idiot og tillader sig at springe direkte fra tankespin til vers og replikker i løbet af bogen og ind imellem.
Men tør man gå med ham, får man et hidtil ukendt indblik i, hvad der foregår inde i hovedet på den, der bliver peget ad.
2009.02.17
Jeg græd, da jeg læste bogen
Lektørudtalelse
Anvendelsesmuligheder/målgruppe/niveau
Denne billedbog for voksne og større børn fra 10 år skal formidles med omhu, for det er barsk læsning
Beskrivelse
Dorte Karrebæk er en af de mest talentfulde danske illustratorer, hvis ikke den allerbedste. Det viser hun også i denne billedbog, hvor læseren følger den evnesvage Augusts vej gennem byen, årstiderne og livet. Som en frise løber de vidunderlige, detaljerige akvareller over bogens sider for til sidst at fylde mere og mere på et opslag. Forfatteren Oscar K. har i de seneste år markeret sig med flere kontroversielle børnebøger. Også denne titel tager fat om et ømtåleligt emne, nemlig den måde omgivelserne betragter et menneske der er anderledes. August er ikke som de andre, han ved det godt, men han er lykkelig i sin egen verden med sin mor og sin tro følgesvend Lille Uhyre. I et fantastisk, dynamisk og fabulerende sprog fyldt med finurlige ordspil og referencer til kendte og klassiske børnerim, til H.C. Andersen og Biblen får vi Augusts historie fra barndommen frem til det tidspunkt, hvor hans mor spørger sig selv, hvad der skal blive af ham, når hun ikke kan mere. Hendes løsning er en overdosis piller, så de kan følges også i døden. På bogens sidste opslag sidder August trygt i Guds højre hånd
Sammenligning
Bogen kan ses som en nutidig pendant til Historien om en moder om en grænseløs kærlighed der rækker ind i døden
Samlet konklusion
Jeg græd, da jeg læste bogen, den er gribende og den er rørende. Den rummer en kritik af den måde samfundet behandler de svageste, og den er et debatindlæg om dødshjælp
Lektør: Ulla Møller
2009.02.10
IDIOT! FÅR FEM STJERNER AF SEKS I BERLINGEREN
MED IDIOTEN IGENNEM BYEN
Af Kari Sønsthagen i Berlingske Tidende
Oscar K. og Dorte Karrebæk bliver ved med at sætte spot på samfundets svage og udstødte, og gør det også i deres seneste bog ”Idiot!”, som henvender sig til store børn og unge. Den er tæt på at være et helt genialt samspil mellem tekst og billede. Billederne viser en mor og hendes søns tur gennem byen strakt ud som en fortælling om et helt liv. Sneen daler først og sidst i Karrebæks billeder. Og selv om børn driller drengen, er det først og fremmest hans enorme glæde ved vandpytter, søde katte og hunde samt engle i himmelske skarer, man fæstner sig ved. Teksten følger drengens indfald som én lang, finurlig bevidsthedsstrøm. For ham er ”verden af lava”, ”et påskud er min ven” og han har ”filuren hare” på maden. Sådan blandes dele af sange med regler og andet, han opsnapper, og med hans samtale med ”uhyret”, en plastpose i snor, han går med, som var det en hund. Strømmen afbrydes kun få gange af morens forsøg på samtale. Portrættet af idioten bliver også et portræt af samfundet. Idioten besrives med kærlig lune, og det føres til ende med sin egen isnende konsekvens. Tilbage står samfundet – som taber.
2009.02.10
Smuk bog om det anderledes
Idiot
Materialetype: Bog
200 kroner, 40 sider
Forfatter: Oscar K
Høst og Søn
Anmeldt af: Tonny Hansen Folkeskolen
August går tur med sin plasticpose i en snor. Plasticposen er et lille uhyre, der følger August i tykt og tyndt, lidt på Steen og Stoffer-måden.
August har helt sikkert en diagnose. Det har de andre børn opdaget. De råber ad ham. August ved godt, han er anderledes. Idiot. Åndssvag.
Men han har sin mor. Og sit uhyre. Og god kontakt med Gud, der nådigt lader sig overtale til en gang finere håndarbejde, når en engel kommer til skade med sine vinger.
At følge med i Augusts stream of consciousness er ikke helt nemt. Men meget, meget morsomt. For ordmageren Oscar K har udstyret ham med en vidunderlig evne til at nyfortolke rim og remser og talemåder: "En vintergæk! Et gættebrev! En engel uden vinger. En lille ven, som har dig kær, en kærlig hilsen bringer. Postkasse! Rød! Gud bli'r så glad for brev. Og fordi et påskud er min ven", for nu at citere et af dem.
Forfatter og illustrator har skabt en glaslåge ind til et univers, det ikke er enhver beskåret at kigge ind i. Ikke specielt politisk korrekt, men solidarisk med August, hans tålmodige mor, hans plasticpose og hans engle.
Smuk bog om det anderledes.
2009.02.07
Forfatteren Oskar K. har et særligt talent Billedbogen 'Idiot!' er ikke for små børn og sarte sjæle, men den er på forrygende vis både vanvittig og meningsfuld.
DØDEN PÅ BÆNKEN
Åndssvage August og hans mor går en tur igennem byen.
Steffen Larsen i Politiken
I Bent Hallers berømte novelle ”Lidt har også ret” koger moderen suppe på sig selv, indtil der ikke er mere tilbage af hende. Bagefter dør børnene formentlig af sult. I Oscar K.s billedbog ”Idiot!” er det en udslidt mor, som sætter sig på bænken til slut og giver englepillen til sin åndssvage dreng August. Nu er de begge to igennem den gule tunnel, som Dorte Karrebæk tegner så smukt, og oppe hos Gud og spise suppe.
Historien er én lang bevægelse ved juletid fra lejligheden gennem byen og frem til bænken. August har sit pruttepudelignende flyvende lille Uhyre med i en snor. Undervejs besøger de bedstefar på kirkegården. De bliver udsat for både drilleri og regnvejr. På cafeen dukker englehunden Henning op med sin lange tunge. Hvorfor køber de ind på markedet? Til allersidst kan August på sin bænk alle ordene i den rigtige rækkefælge til 3. vers af ”Solen er så rød, mor”. Mens hunden Henning tuder til.
Ordene kommer hulter til bulter. Vekslende imellem referat og ustoppelige tankespring. August kender tydeligvis alle detaljerne, men han kan ikke sætte dem sammen på den rigtige måde. August leger med lyde, og han kender til den danske sangskat. Gæt selv forlægget til hans udbrud på kirkegården: ”Farfar Lakridsmand”! Og fordi det er jul, bliver sangen til ”Han sikrer sig et gavekort”.
Godt er også ”Frygt og grønt” og et postbud, der bliver til et ”påskud”. Hér er Oscar K. alias Ole Dalgaard i sit es, når han smider ordene op i luften og lukker luften ud af meningen. Det er et forsøg på at krybe ind i en dreng, der blot diagnosticeres som værende ”åndssvag”. Sproget er tungt af assosiacioner, som skaber billeder og skæve smil. Alt sammen anbragt inde i August, selv om han kun er en dreng.
BILLEDSIDEN er af Dorte Karrebæk. Dér plejer hun også at være. Hendes tegninger løber som et fortællende tapet neden under ordene. De er holdt i et meget afdæmpet og minimalistisk tonefald, farverne er for det meste triste. Engle og drillepinde er udflydende fremtoninger. Mor og søn er frysende alene. Den sidste nadver på bænken sammen med en gråspurv er uforglemmelig.
Det er ikke en bog for små børn og svage sjæle. ”Idiot!” favner om for mange ting, men den rammer også en stemning af vanvid tilsat et (stort) strejf af gddommelig fornuft. Så der kommer mening. Oscar K. har gjort det igen! Er han den forundrede fortæller, eller er han temmelig bevidst, når han trykker på tabutasterne? Er det egentlig ikke lige meget?
2009.01.26
IDIOT! - Jeg tror aldrig, jeg vil glemme den.
”IDIOT!”
Af Bent Rasmussen
Man kan finde tre definitioner af ordet idiot, nemlig…
• person som opfører sig meget dumt, mærkeligt el. irriterende (bruges ofte som skældsord); synonym: tåbe, fjols
• person som er mindre begavet, el. som ikke er så god til en bestemt ting (nedsættende)
• psyk., mentalt retarderet person med en intelligenskvotient på 0-35; synonym: åndssvag, evnesvag, psykisk udviklingshæmmet jf. debil
Man kan også blive idiot af noget (blive meget irriteret el. nedtrykt over noget), og endelig bruger man også udtrykket en nyttig idiot, dvs. en idealistisk person, der naivt lader sig udnytte af personer med mindre idealistiske holdninger og motiver.
Netop udkommet er Oscar K.´s og Dorte Karrebæks ”IDIOT!”, der er en billedbog til store børn og voksne. Det er en stilfærdig fortælling om den åndssvage August og hans mor, der går en tur gennem byen, gennem året – ja, gennem livet. Børnene råber til ham: ”Hallo idiot! Normal kalder!”, og August ved godt, han er anderledes. Én, de andre ikke gider lege med. Men August og hans alter ego, Dit lille Uhyre (en plastikpose), ser så meget, ingen andre ser.
Urolig over, hvad der skal blive af August, når hun selv er væk, giver moren til sidst sig selv og ham en overdosis sovetabletter. En meget barsk slutning - for barsk for nogle forlag, men ikke for Høst & Søn – og det er da heller ikke lige drømmen om en barndom af hverken i går eller i dag, der beskrives i ”IDIOT!” – hvis man nu skal udtrykke sig mildt.
Alligevel giver det god mening at fortælle en sådan historie til børn anno 2009 - og Oscar K. tør fortælle de anderledes historier. Det har han (og Dorte Karrebæk) gjort med stor bravur i ”Børnenes bedemand” og i ”De tavse smil”, (hvor illustrationerne er lavet af Lilian Brøgger).
Nogle mener, at sådanne bøger bør vi skåne børnene for, men når man tænker på, hvad børn dagligt udsættes for og i tv, på film og på nettet, så er ”IDIOT!” næsten barnemad – i hvert fald hvad illustrationerne angår. Mere overordnet er der et stort etisk problem med moderens drab på IDIOT og sig selv – og det kan og skal så afgjort diskuteres intenst i skolens ældste klasser, som ”IDIOT!” retter sig til.
Bogen slutter således:
”Gennem tunnelen. Så mørkt det er.
Farvel. Mit lille Uhyre! Farvel mig!
Gennem mørket ud i lyset,
op ad himmelstigen, hvor jeg skal sidde på Guds
højre hånd og drømme levende og døde.
De hvide fugle bliver mindre og mindre,
til sidst kan de sidde i brystlommen.
… i varetægt mig tag.
Det er da smukt, og der er ikke skrevet forkert! Der står ”sidde på Guds højre hånd …”, og der står ”… drømme levende og døde.”
Dorte Karrebæk tegner endnu en gang helt vidunderligt. Selvfølgelig sidder August på Guds højre hånd på sidste opslag, og selvfølgelig vil han ikke drømme om at dømme levende og døde, men drømme om levende og døde!
Oscar K. og Dorte Karrebæk har igen, igen … skabt en billedbog, der med stor energi og nænsomhed indlever sig i en anderledes bevidsthed. ”IDIOT!” gør indtryk, trænger sig på, vækker en, jeg tror aldrig, jeg vil glemme den.
”IDIOT!” bør købes i klassesæt, klassesæt, klassesæt …, så modige lærere har mulighed for at tage noget vigtigt med ind i klassen.
Længe leve det modige forlag Høst & Søn!
