OSCAR K

& DORTE KARREBÆK

LEJREN

2012.02.11

Tvímæltur ósamleiki

fra Glashúsið

Anton, Elvira, Teresa og Hamid verða send á legu saman við øðrum børnum. Elvira bløðir næsablóð, Hamid spælir við ein bólt, og Anton roynir at telja, hvussu nógv børn eru. Soleiðis byrjar danska barnabókin Lejren, sum sambært LitteraturNu.dk er ein av bestu barnabókunum, sum kom út í 2011. Oscar K hevur skrivað, og Dorte Karrebæk hevur teknað hesa óhuganligu bók um barndóm, assimilation og fremmandagerð (uttan sjálvandi at nevna hesi hugtøk). Bókin er, mær vitandi, ikki týdd til føroyskt. Og tað ger hana minni góða sum kvøldlesnað fyri soninum. Eg las hana, hann lurtaði og undraðist yvir løgna innihaldið, og myndirnar hugtóku okkum bæði, men eg dugi illa at umseta, meðan eg lesi, og tað er nakað so kiksað at lesa góðanáttsøgur á donskum. Mammur eigur at fortelja søgur á mammumálinum.

2011.07.13

En omskakande läsning!

Lägret

Med de hotfulla orden "Barndomen drabbar alla..."inleds boken Lägret av det danska konstnärsparet Oscar K och Dorte Karrebaeck. Boken är vidunderligt vacker och alldeles ofattbart brutal. Texterna utgår från vittnesmål från Auschwitz och bilderna förstärker det hotfulla och hemska.

Det är sommarlov och solen skiner. Barnen anländer i bussar och väntar med små koffertar i händerna och namnskyltar om halsen.
De vuxna, i clownkläder och med clownmasker, tar emot och tar ifrån dem alla tillhörigheter, deras namn, rakar av dem håret och ger dem nummer.
Ovanför ingången står det "Kärleken besegrar alla".

På led får barnen gå förbi barackerna med fina dagisinspirerande namn som: Blåklockan, Tusenskönan, Gullvivan och Smörblomman. Soppan är tunn och brödet torrt.

På hårda britsar får de ligga tillsammans tre och tre. De måste vara tysta. Tre-tretton ristar streck för dagarna med skeden på väggen.

Allt är ödesmättad, hårt, brutalt. Skelettskuggor hotar. Med enahanda löpandebandarbete fördrivs dagarna. Barnen ska göra hästar, stoppa svinhår i svanshålen och måla dem. Skynda, skynda, jobba, jobba, annars blir det lådan. Ingen rast, knappt nån mat.

Det blir kallt, några blir sjuka, några dör. Det är hemskt.

Tre-elva den vackra Teresa ger en fiolkonsert men kastar sig sedan mot elstängslet.

En liten ekorrunge förgyller några dagar men upptäcks snart. Och då blir allt ännu värre igen. Lådan för Tre-sexton och döden för ekorrungen.

Boken avslutas med examen, gratulationer och för stora kostymer. Nu är grindarna öppna, alla kan gå. Vet bara inte vart... många har offrats på vägen.

Oscar K och Dorte Karrebaek skrev för några år sedan tillsammans med några danska kolleger, ett manifest, Av, for sagomel, en slags poetik för bilderboken och med ett starkt stridsrop " Bort med den pedagogiska tvångströjan för barnboken". Låt barnboksutgivingen få samma vilkor som vuxendito och slippa krav på lättillgänglighet, igenkänning och politisk korrekthet.

En liknande diskussion har även förts i Sverige där vi ligger kilometerlängder efter i barnboksmod. Här råder fortfarande en "godnattsagestämning" där många böcker huvudakligen har till uppgift att roa och söva istället för att engagera.
Lägret är definitivt ingen godnattbok, men en stor läsupplevelse och en bok som ställer frågor och som berör.
Ett allålderskonstverk om att hamna i underläge, att byta verklighet, att känna vanmakt och att försöka finna sig tillrätta. En omskakande läsning!

2011.05.25

Läsningen konfunderar och berör. Den gäckande osäkerheten har också sin plats.

Barndomen – mer än ett koncentrationsläger

Kulturnyheter Fria Tidningen

Lägret är den danska bilderboken som blivit ordentligt omskriven under våren. Skälet är att den tycks berätta om barndomen – som en vistelse i ett koncentrationsläger.

Litteratur

Lägret

Av Oscar K. och Dorte Karrebæk Översättning Marie Norin Förlag Daidalos

John, Elvira, Teresa, Hamid och de andra barnen kommer till lägret och blir avtvingade sina ägodelar och kläder. De rakas av håret och de som klarar testet placeras i baracker, tätt sammanpackade på britsarna om natten.

Slutligen stjäl man deras namn och ger dem siffror istället. Tillvaron förlorar form, identiteterna upplöses. Utanför finns ett högt, dödligt elektriskt stängsel. Fasansfulla öden passerar.

Jag försöker tolka liknelsen boken igenom, de vuxna som lägervakter och barnen som fångar, men jag hittar inga ingångar som sätter mig på spåret. Visst, där finns de vuxnas makt, likriktning och normer. Men koncentrationsläger? Den underliggande parallellen känns spekulativ och överdriven.

Ändå är det här en bilderbok med tät, lyrisk text och uttrycksfulla, starka bilder. Den väcker tankar. Vilka är de märkliga lägervakterna i sina cirkuskläder? Vad händer med de barn som inte ens tar sig in i lägret?

Och framför allt: vad händer med barnen som släpps ut ur lägret? Vilka individer har det skapat? Läsningen konfunderar och berör. Den gäckande osäkerheten har också sin plats.

Mikael Mildén

2011.04.24

Jag har sett filmer om andra världskriget, jag har ägnat mycket pluggande åt koncentrationsläger och jag har till och med varit i Auschwitz och Birkenau, men det känns ändå som att den här boken tillför något nytt.

Bilderbok som inte passar små barn

En bilderbok som inte passar yngre barn, tycker GT:s 17-åriga ungdomsrecensent Vilma Nilsson om "Lägret".

Kommer du ihåg första gången du hörde talas om andra världskriget och koncentrationsläger? Det gör inte jag, men jag kommer ihåg att jag redan i sexan var väldigt intresserad av dessa hemskheter, och jag tyckte då att det var väldigt tråkigt att behöva vänta ända till nian för att få läsa om det. Men frågan är när man egentligen ska börja?
Lägret är en bilderbok som handlar just om ett koncentrationsläger. Man får följa åtta barn (som snabbt blir sju stycken) som kommer till ett ställe som är väldigt likt Auschwitz.
På baksidan står det att det är en "allåldersbok" och om man kollar på framsidan skulle man mycket väl kunna tro att det går att hitta den här boken på vilken förskola som helst. Men jag hoppas inte att små barn läser den här boken. Den är ganska hemsk och eftersom ett litet barn antagligen inte vet något om andra världskriget kommer det att ställa väldigt många frågor som föräldern måste överväga om den ska svara på eller inte. Vill man berätta för en femåring om hur människor gasades ihjäl i duschar? Jag tror inte det.
Jag, som är 17 år, tycker däremot att det är roligt att läsa om koncentrationsläger på ett så annorlunda sätt. Boken är skriven ur barnens perspektiv och det är inte så ofta man kan koppla ihop så fina bilder som den här boken innehåller, med andra världskriget. Bilderna är ofta väldigt fantasifulla och man påminns hela tiden om att personerna faktiskt bara är barn.
Jag har sett filmer om andra världskriget, jag har ägnat mycket pluggande åt koncentrationsläger och jag har till och med varit i Auschwitz och Birkenau, men det känns ändå som att den här boken tillför något nytt.
När jag pratade med min mamma, som också fick läsa boken, hade hon tolkat den lite annorlunda. I stället för koncentrationsläger tänkte hon att den också kunde handla om till exempel barn som blir utnyttjade på barnhem. Men precis som jag tyckte hon att boken inte passade för yngre barn, inte ens för min lillasyster som går i sexan.
Så kanske var det tur att vi inte började läsa om andra världskriget den där gången när jag själv gick i sjätte klass.

Vilma Nilsson

2011.04.10

Barndomen som fängelse

I en märklig och fascinerande text skriver den belgiska författaren Maurice Maeterlinck (1862–1949) om ”den brådmogna dödens vakna barn”, eller ”de underkunniga” som han kallar dem. Det är barn som halvt omedvetet tycks bära på en kunskap om att de kommer att ryckas bort innan barndomen är över, en kunskap som styr deras handlingar och umgänge, och som ohjälpligt utstrålar från dem. ”Ännu en gång har döden förrått dem, och de se med sorg, att vi sett allt och att det finns röster, som icke kunna tystas”, skriver Maeterlinck, i essän som återfinns i De ringes rikedomar från 1896, här i Sten Granlunds översättning från 1911 (Nordiska förlaget).

Dessa underkunniga har nyligen fått ett slags halvkusiner, i ”de genomskinliga” eller ”skelettskuggorna”, en klunga dödsmärkta barn som strövar genom det läger dit barnen John, Elvira Hamid med flera bussas av okänd anledning, i danska Oscar K:s och Dorte Karrebæcks bilderbok Lägret (Daidalos, översättning Marie Norin). Att det inte är något vanligt sommarkollo blir läsaren omedelbart varse. ”Kärleken besegrar alla” står det över ingången, som en absurd anspelning på Auschwitz ”Arbeit macht frei”. Barnen rakas, deras namn byts ut mot byråkratiska beteckningar, som ”Tre-elva” och ”Tre-fjorton”, och de sätts i arbete av clownklädda plitar, ”de vuxna”, som talar ett språk som skulle kunna vara uppfunnet av Håkan Nesser: ”Nit möglich!”, ”Wstawac!”. Ett av barnen, Tre-elva, står inte ut och slänger sig mot lägrets omgärdande elstängsel, andra försvinner spårlöst eller tynar bort, som Anton, eller Tre-tretton. ”En morgon på väg till hästarna faller han ut ur ledet och går med de genomskinliga.”

”Barndomen drabbar alla”, står det på bokens försättsblad, med tre punkter efter. Berättelsen är en allegori förstår vi, en allegori över barndomens tuktan, eller över skolan: mot slutet väntar någon sorts examen där den nu påtagligt reducerade och stukade skaran släpps fri och stapplar ut i vuxenhetens bländande ljus.

Nog är Oskar K:s text tillräckligt vag för att det ska fungera, för att bildens båda led ska kunna dela rekvisitaförråd. Det är ju fullt möjligt att tänka sig barndomen som ett socialt fängelse, eller att föreställa sig föräldrakärleken som ett bullerbyskt blomstrande Gulag. Den som har läst Foucault känner sig rentav lite hemtam i sammanhanget.

Problemet är bara att allegorin nöts ner av illustrationerna. Inte för att Karrebæcks akvareller är dåliga, tvärtom, men de uppehåller sig entydigt vid lägermotivet och gör därför taggtåden och barackerna lika tillstädes i berättelsen som Paddeborg i Det susar i säven. Att se Tre-elva hänga livlös där på elstängslet raderar effektivt det texten skapat av produktiv läsarambivalens, och Lägret blir i stället ett påstående som i smaklöshet möjligen tävlar med Maeterlincks sentimentala exploatering av tuberkulösa barn.

Barndomen. Är. Ett koncentrationsläger. Punkt.

Jag tycker inte om det, jag håller inte med, det är för enkelt. Samtidigt välkomnar jag boken, just för att den vållat mig sådan tankemöda huruvida jag ska visa den för mina barn, sju och nio år gamla, eller inte. Eller om jag kanske ska vänta några år? Eller bara låta boken ”försvinna” ur hushållet?

Jag kan inte påminna mig att jag ställts inför ett liknande val förut, när det gäller en barn- eller ungdomsbok. Tidigare har jag ju utan att blinka rådbråkat sönerna med andra hemska och våldsamma berättelser om barndomens utsatthet, allt från Sagan om den lilla flickan med svavelstickorna till Kerstin Thorvalls dystopiska magsopar från 70-talet.

Nu är förstås Lägret en bilderbok utan åldersbestämd målgrupp, något som lär vålla problem också på biblioteken. Ska den stå bredvid Alfons Åberg och de andra böckerna för de yngsta, eller bland ungdomsböckerna? Gissningsvis kan den fungera för barn i övre mellanstadieåldern, en grupp som dock slentrianmässigt brukar anses för gammal för att tillhöra bilderböckernas läsekrets.

Lägret är inte ensam om problematiken. Också Oscar K:s och Karrebæcks förra bok Idiot! (Daidalos), om något så kontroversiellt som en mor som barmhärtighetsmördar sin förståndshandikappade son, vållade förfäran och huvudbry när den kom ut på svenska 2010. I Norge har Gro Dahle och Svein Nyhus väckt en liknande uppmärksamhet med sina poetiska och konstnärligt avancerade bilderböcker om svåra ämnen som familjevåld och självutplånande barn.

I Sverige har det hittills gått trögt för de båda grannländernas utmanande och avantgardistiska bilderböcker, de större inhemska barnboksförlagen har helt inte velat ge ut dem.
Årets val av Alma-pristagare inger dock förhoppningar. Australiska Shaun Tan är ett ypperligt exempel på den här nya sortens bilderbokskonstnärer som tänjer på genrens ramar och utmanar föreställningen att en bilderbok enbart riktar sig till barn mellan tre och sex år.

Petter Lindgren

2011.03.31

Den voksne… smider egernet i dåsen med mos og gløder og svinger den rundt. Rundt og rundt og rundt.

af Ulla Porst Andersen på litteratur.dk

Børnene er ankommet i busser og togvogne til Lejren, som har umiskendelige ligheder med en kz-lejr. Men er et sted, hvor børn gøres klar til voksenlivet.

Ved børnenes ankomst fratages de deres personlig ejendele og individuelle særpræg. Fangevogterne er voksne med cirkusuniformer og røde klovnenæser på. Men der er intet at grine af. Tværtimod virker de komiske næser som en kontrast til grusomhederne, der finder sted.

I starten formår børnene at forblive individer, som Hamid, der siger: ”op i røven” og griner. Han har boet på asylcenter og kender lidt til rumlen og det, der er værre. Men også han ender med at glemme, hvem han er. Det er meningen med lejren.

Rundt om lejren er der pigtråd med strøm i. Når man kaster sig mod hegnet, dør man. Ligesom den lange pige. Hun skulle spille violin for de voksne, mens hun var dullet op. Og en ”lækkersulten” tilskuer passer hende op. Således hyldes individet og kreativiteten først, og slås derefter ned.

Først da børnene er begyndt at fortære sig selv for ikke at vække opsigt, er de klar til at blive hentet ud på den anden side. Her modtages de med et grotesk” tillykke med eksamen”, og de står som ensrettede, afrettede voksne.

Men 3-16 har gemt sig inde i lejren og kommer først ud bagefter. Da han ser de andre, er de blot skygger af sig selv. Men en af dem hvisker hans navn. Det hjælper ham med at huske. Det er forår og nye muligheder for 3-16, John. Men et andet sted ankommer børn i busser og togvogne.

Lejren er umulig at rumme ved én gennemlæsning. Både tekst og illustrationer fortæller hver for sig den samme historie, men sat sammen er de en ren eksplosion af indtryk. Teksten er knivskarp og fuld af stemninger. Illustrationerne ekspressive og poetiske.

Lejren kan være en allegori for vores måde at ensrette det særprægede og det kreative på? Dorte Karrebæk og Oscar K har i de senere år taget fat på flere tabuer. På det bibliotek jeg arbejder, har de ikke mange udlån. Måske fordi vi ikke bryder os om at se på det, der er uudholdeligt. Tør du?

2011.03.16

Bogen er fantastisk

Af Jette Pedersen, Horsens Kommunes Biblioteker

Så har makkerparret Oskar K. og Dorthe Karrebæk igen med streg og ord skabt en billedbog, der vækker debat. Bogen vandt 1. præmien i Statens Kunstråds konkurrence om den illustrede bog 2010.

Og det er en genial bog, en sand perle, der med alle virkemidler fortæller en trist og tung , men vigtig historie om kærligheden og tillidens svære vilkår mellem børn og forældre/voksne.

At Oscar K. har henlagt fortællingen til at foregå i en arbejdslejr – ja, så bliver det ikke værre, for her er der absolut ingenting der gror og ingen kan efter endt læsning, være i tvivl om at disse børn, hvis liv og baggrund vi kun drypvis gennem fortællingen får indblik i, har været og fortsat er udsat for overgreb.

“Kærligheden besejrer alle” står der rammende over porten til lejren, hvor tilpasningen foregår, hvor identiteten smuldrer for de i forvejen skrøbelige og sårbare børn. Det giver svære vilkår at lade sig “besejre” af kærligheden, så langt går børnene, at et oprør ikke længere er muligt.

Men hvor blev glæden, kærligheden og de selv af? Og hvordan kunne eller kan det gå så galt, når alt foregår i den bedste mening ?

Det er de spørgsmål bogen giver videre til læseren – og nemt er det ikke, fordi den rummer de grundvilkår unge mennesker tit tumler med, men netop derfor er bogen vigtig. Jeg synes bogen er fantastisk og et godt sted at begynde, hvis der skal lukkes op for debat og diskussion mellem store børn og deres voksne. Så læs bogen og tag debatten!

2011.03.15

För konstruerat för att drabba

Åsa Warnqvist i Svenska Dagbladet

Det är sommarlov och barnen anländer i bussar och tågvagnar. De får nummer att lystra till i stället för sina namn, de får lämna ifrån sig tillhörigheter och kläder. De delas upp – en del skickas in i duscharna, somliga ”slukas upp av skymningen”. Sedan får de håret klippt, lite tunn soppa och bröd, och så skickas de in i barackerna, sex personer per brits.

Nej, detta är inget vanligt sommarkollo. Även om barackerna heter Blåklockan, Tusenskönan och Gullvivan tecknas snart bilden av ett tyskt förintelseläger under andra världskriget. Tillvaron där är svår, hänsynslös och grym. De som inte klarar av det dör, genom att begå självmord eller helt enkelt försvinna.

Oscar K:s och Dorte Karrebæks prisbelönta bilderbok ”Lägret” skildrar lägervistelsen som en initiationsrit till vuxenvärlden. Den är tänkt som en allegori över den förlorade barndomen, så har författaren själv sagt och ärendet är lätt att identifiera.

Men om texten balanserar på denna gräns mellan sommarkollo och koncentrationsläger finns i Karrebæks grymma och estetiskt fulländade bilder ganska lite av denna dubbelhet. Där gestaltas framför allt ett dödsläger och det är ett av bokens problem. Lägertematiken tar över, till förfång för verkets andra nivå.

Berättelsen är snillrikt flätad kring symboler – hägern står för frihet, en mekanisk fågel tiden som går, blommor ungdom och förfall, musiken det kreativa som ska stävjas. Som ett stråk genom berättelsen går också de vuxnas kärlek, konsekvent framställd som destruktiv. I stället för ”Arbeit macht frei” står det ”Kärleken besegrar alla” över lägrets ingång. Och även om de vuxna tror att de gör barnens bästa handlar denna kärlek i grunden om att besegra, att med tvång få barnet att ge upp barndomen och bli en av dem.

Det är en skoningslös skildring av vuxenblivandet, och en alltför entydig upphöjelse av barndomen som ideal. Inte heller fungerar lägervistelsen särskilt bra som metafor för att beskriva övergången från barn till vuxen. ”Lägret” är en intressant bok, utmanande och tankeväckande, men den blir alltför mycket idé, för mycket konstruerad allegori, för att riktigt drabba.

2011.03.12

Tunga barnöden

af Jenny Leonradz i Svenska Dagbladet

Danska och norska bilderboksskapare spänner bågen hårt i poetiska och konstnärliga böcker om svåra ämnen: familjevåld, utstötthet, barmhärtighetsmord. I Sverige är utgivningen försiktigare och föräldrarna ängsligare. Men diskussionen har tagit fart. Är det dags att släppa ut bilderböckerna ur barnhagen?

När den danska bilderboken Idiot! kom på svenska förra året hamnade en del bibliotekarier i beråd; å ena sidan en bilderbok, å andra sidan avancerad i både ärende, text och bild. På Stockholms stadsbibliotek sorteras den under Småbarnsberättelser och sagor (0-9 år), i samma kategori som böcker som Max lampa och Byggare Bob. På andra platser i landet står Idiot! på hyllan Översatt skönlitteratur och på ett bibliotek visste man varken ut eller in och ställde den under O, kategorin Samhälls- och rättsvetenskap.

Det är Ulla Rhedin, litteraturvetare, forskare och kritiker, som berättar om biblioteket med O-hyllan och hon tycker att det är symptomatiskt att kategoriseringsbehovet sätter krokben för utvecklingen av bilderboken. Hon tror också att valet av O-hyllan handlar om rädsla för reaktioner.

–Där kan den ju stå och självdö. Min favoritlösning finns annars på ett danskt bibliotek där man har en hylla mellan barnavdelningen och utgången med ”svarta” och svårkategoriserade böcker. Den hyllan är ständigt tömd av låntagarna, säger hon.

Idiot! handlar om August, som inte är som andra barn. Ingen vill leka med honom, men starka fantasieggande bilder och poetiska texter visar oss vad August ser och upplever, en helt annan skön och vacker värld. Men med åren inser hans gamla mamma att hon inte kan lämna sin vuxna förståndshandikappade son bakom sig och tar honom med vidare.

”Varför ska jag ta piller?”

”Det blir bäst så, lille August. Jag är så trött.”

”Farväl jag.”

Med orden ”...tag mig i beskydd” slutar berättelsen med att mamman, i en vuxen läsning, tar livet av sig och sin son. Men det är inte alls säkert att barnen läser på samma sätt. I deras värld kan det vara en spännande berättelse där det går bra för den underbare August, det blir ju fint och vackert på slutet.

–Bilderboken når olika skikt hos olika läsare. Som konstform är den inte åldersbestämd. Jag ser den som ett eget medium, på samma sätt som film är det. Det handlar om att upphäva den mekaniska åldersanpassningen av bilderboken till 3-6 år, säger Ulla Rhedin.

Barnboksinstitutet konstaterar också i sin årliga rapport att allåldersboken var en stadigt växande trend bland bilderböckerna 2010. Allt oftare kan man se bilderböcker som får åldersangivelser av typen 0–100 år.

Oscar K & Dorte Karrebæk som gjort Idiot! har stuckit ut hakan flera gånger med ”svåra” ämnen. De säger själva att böckerna är för ”store børn og voksne”. Likafullt återfinns både Idiot! och deras senaste bok Lägret under fliken Barnlitteratur/bilderböcker på förlaget Høst & Søns hemsida, något som de upplever som ett problem.

–Vi anser ju att äldre, precis som små barn, har glädje av bildmediet. Det som texten inte berättar säger bilden, och tvärtom. I en tid med tv, film och grafiska romaner, är föreningen text och bild naturlig långt efter småbarnsåren, säger Oscar K.

–Och jag heter Ole Dalgaard, fortsätter han skrockande i telefon. Oscar är min hund, K:et står inte för Kafka utan för klappøre (hängöra).

I Norge har också ett äkta par, Gro Dahle och Svein Nyhus, väckt uppmärksamhet genom att tänja på bilderbokens ramar. Liksom Ole Dalgaard säger Gro Dahle att inga ämnen är för svåra, det handlar om hur man berättar. Dahle-Nyhus ger alltid ett hopp på slutet, låter språk och bilder vara så rymliga och öppna att varje barn kan finna en utväg.

Gro Dahles och Svein Nyhus bok Den arge, som handlar om våld i hemmet, har väckt diskussion både i Norge och i Sverige. I suggestiva fantastiska bilder och studsande poesi får vi följa pojken Boj genom ett av pappans raserianfall.

”Boj lyssnar. /.../ Är Pappa glad? Är Pappa lugn? Ja.”

”Äpplekakesnäll.”

Boj ser ”den arge” som en fristående gestalt som tar pappan i besittning, ja hela familjen.

”Är det något jag sagt? tänker Boj och kryper ihop inne i Boj.”

”Den arge har tagit Pappa. /.../ Den arge brinner i hallen. Mamma fladdrar i lågorna./.../ Släck branden, Pappa! Släck Den Arge.”

”Boj vill berätta. /.../ Men munnen är låst med sju lås, hopklistrad med superlim...”

Efter att ha tröstat pappan efteråt, som så många gånger, ber Boj granntantens hund om hjälp och skriver till kungen och pappa får bo på slottet och får hjälp.

Initiativet till boken kom från en norsk familjerådgivare och den används även i samtalsterapeutiska sammanhang.

–Men barnen blir aldrig rädda när vi läser den på skolor, bibliotek och barnstugor. För barnen läser äventyret. Och de som har egna erfarenheter visar ofta lättnad. ”Precis sån är min pappa också” kan ett barn ropa, och så vågar de tala om sina känslor genom att prata om Boj, säger Gro Dahle när jag frågar om barnens reaktioner.

–Men de vuxna läser undertexten, och lärare avskyr boken, berättar hon skrattande. De är kanske rädda för att barnen ska berätta hur de har det hemma, rädda för vad de måste hantera.

Gro Dahle blev överraskad över barnens mottagande trots det ”livsfarliga ämnet”. Överraskad blev hon också av reaktionerna på deras bok Snäll, berättelsen om Lussi som är så snäll att hon till slut försvinner in i väggen.

”Oj oj oj vilken duktig liten flicka!

Mammas gull. Pappas soltråle. /.../

Bara snäll och duktig och tio och tjugo

tusen miljoner tyst. Så tyst

att plötsligt en dag försvann hon bara.”

In i väggen försvann Lussi, alla letar. Men hon kommer tillbaka.

”Och Lussi är tre gånger tre

och dubbelt upp synlig.

Och Lussi skriker så taket skallrar.”

Ur väggen kliver en lortig flicka som kan välta stolar, äta femton korvar och peta i näsan. Och efter henne kommer alla osynliga flickor och kvinnor, till och med gammelfarmor.

–Tvärtom mot Den arge tycker de vuxna om Snäll, medan en hel del barn har blivit rädda och undrat om de också kan fastna i väggen, om det är farligt att vara snäll.

Böcker om svåra ämnen är ju inget nytt. Döden har omskrivits i barnböcker i alla tider, i folksagor, i sagor som Flickan med svavelstickorna (HC Andersen), Bröderna Lejonhjärta (A Lindgren) och Adjö herr Muffin (U Nilsson).

Skrämmande inslag har vi också sett förr. Om 1800-talets Pelle Snusk (H Hoffmann) med sina grova överdrifter om dåtidens skrämseluppfostran, lär författaren ha sagt att bilden av en ”förolyckad slarver” gjorde att barnet kunde förstå tomma ord som ”var lydig”.

Kanske behöver barn rentav det farliga som utmanar rädslan, och bilderna tar vägen förbi orden. Mer än ett barn har ju i rekordfart bläddrat förbi det farliga trollet i Elsa Beskows Tomtebobarnen, för att om och om igen återvända. Eller pojkarna Max och Moritz (Busch), som trakasserar omgivningen och till slut hamnar i degbunken hos bagaren som skickar in dem i ugnen. Om och om igen ville jag uppleva lättnaden när de sedan lyckas knapra sig genom det gräddade skalet och smita när bagaren tittar bort. När jag i dag tittar i det tyska originalet ser jag att de får sitt slutliga straff i sista kapitlet, då de slängs i kvarnen och blir till foder åt mjölnarens gäss. Det slutet hade de svenska förläggarna dock förskonat oss 50-talsbarn från.

Men den kompromisslösa och lite yviga poetiska och konstnärliga kvaliteten gör de här nya danska och norska bilderböckerna annorlunda.

–De visualiserar de svåra ämnena. I ett annat sammanhang skulle det inte bli lika provocerande som i bilderboken, säger Elina Druker, SvD-kritiker och litteraturvetare som forskar om barnlitteratur.

Samtidigt saknar de den pedagogiska nit som gamla sedelärande böcker eller 70-talets barnböcker hade. Då avhandlades allt från död, familjeplanering, skilsmässa, strejk och utsugning med samma käcka förnumstighet, även om det också var en tid som var mottaglig för experimentella och burleska böcker som Sprätten satt på toaletten (A Elmqvist) om den elake ”sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-gubben” och Loranga, Masarin och Dartanjang (B Lindgren).

Trots alla priser de gränssprängande bilderböckerna har fått i Norge och Danmark ville inget av de stora svenska förlagen ge ut dem. Till slut slog lilla Daidalos till, som annars inte ger ut barnböcker. Förläggare Nils Sjödén säger att det var en slump, men både kvaliteten och oviljan från de stora förlagen bidrog till beslutet.

–Det är gripande litteratur, och kvalitet lönar sig i längden. Jag tycker kanske att det är föräldrars uppgift också att ta i de svåra ämnena, säger han och konstaterar, precis som Ole Dalgaard och flera andra jag talar med, att den äldre generationen, såväl läsare som skapare, verkar ha mindre problem med ”svåra” böcker och ”svarta” ämnen än den yngre föräldragenerationen.

Och föräldrars ängslan för att oroa telningarna, trots barns avancerade referenser från datorspel och nyhetsprogram i dag, verkar gå hand i hand med det som Nils Sjödén kallar för ”klåfingriga förläggare”, något som svenska barnboksförfattare diskuterat i flera år. ”Bästsäljerism” styr menar man, till skillnad från exempelvis i Norge som har ett generöst stödsystem som gör att genren kan utvecklas friare. Och resultatet blir, för att tala med barnboksförfattaren Ulf Stark numera klassiska uttalande att ska en säl synas i en svensk barnbok måste den ha flytväst.

Trots all uppmärksamhet som de omtalade böckerna fått säljer de inte särskilt mycket, definitivt inte i Sverige, men fungerar som ett bilderbokens avantgarde. Norden anses ligga långt fram, men ändå är de avancerade bilderböckerna inte många. Elina Druker räknar att minst 350 av de runt 500 bilderböcker som ges ut varje år i Sverige, är massproducerade och helt riskfria.

–Men trots att de här är en marginell företeelse så tar de verkligen mediet på allvar och bidrar till att bilderbokskulturen vidgas.

Även om Gro Dahles & Svein Nyhus och Oscar K & Dorte Karrebæks böcker har hyllats så påpekar många jag talar med att de tvekar vid Oscar K & Dorte Karrebæks senaste bok Lägret. Där tycks de ha nått en gräns som är svår att sätta fingret på.

”Det är ju för din egen skull, sa de.

Och nu skiner solen.

Det är sommarlov och sent på eftermiddagen.

Barnen anländer i bussar och tågvagnar.”

–Vi ville pröva frågan om barndomen kanske inte alltid är så rosenskimrande som vi vill minnas den. Vad finns om man krafsar lite på ytan, säger Ole Dalgaard.

”Skelettskuggan lägger sin hand på hans arm

som en försiktig gammal fladdermus

och viskar något till honom.

Men han vet inte vem han är. /.../”

2011.03.10

Danskar tänjer gränser

”Lägret” iscensätter historiska, existentiella, etiska och politiska frågor som är brännbara och därför alltid giltiga, menar Cristine Sarrimo i Sydsvenskan.

Text: Cristine Sarrimo

Kultur för unga.Oscar K. & Dorte Karrebæk. Marie Norin (övers). Daidalos Kontroversiella författarparet Oscar K. & Dorte Karrebæk tänjer gränser. Med ”Lägret”, utmanar de normer som skapats kring barnlitteratur. Cristine Sarrimo har läst.
LÄGRET. Den danska författaren Oscar K:s och bildkonstnären Dorte Karrebæks bilder­böcker har väckt uppmärksamhet därför att de tänjer på gränserna för det vi slentrianmässigt kallar för barnlitteratur. I sitt litteratur­manifest ”Av, for sagomel. Skitser til en børnelitterær poetik” (2006) drar de en lans för att kultur för barn måste vara bra konst. Bort med underhållnings­industrins lättsmälta produkter och sätt något litterärt och bildmässigt kvalitativt i händerna på dina ungar.

Även barnlitteratur­kritiken får sig en känga, då den anges fokusera alltför mycket på kategorisering och pedagogiska diskussioner istället för på estetiska kvaliteter. Om vi menar att litteratur för barn kan vara konst måste vi också tala om den som just konst och inte som läspedagogiskt material.

Parets senaste bok ”Lägret” är ett slags allegori över hur det är att växa upp. Samtidigt är den förankrad i en starkt realismskapande miljö som är laddad med nutidshistorisk mening: koncentrationslägret. Därmed aktualiserar boken den pågående etiska diskussionen om förintelseskildringar: Kan vi göra konst av Auschwitz? Hur gestaltar man i ord och bild det förtryck man själv inte har utsatts för? Är det etiskt försvarbart? Hur handskas vi med det faktum att den generation som själva kan vittna om Förintelsen snart inte finns bland oss längre? För att föra erfarenheterna vidare måste vi dock fortsätta att gestalta och berätta även om vi själva inte var där. I sitt val av ämne utmanar sannerligen ”Lägret” de normer som skapats kring barnlitteratur på ett liknande vis som Art Spiegelmanns seriealbum ”Maus” utmanade sin genretillhörighet. I ”Maus” är judarna möss och tyskarna katter, i Lägret är offren barn och förtryckarna clowner. En ikon i barnens värld ut­nyttjas på ett kusligt effektivt vis: den snälle rödnäste är här ondskan personifierad. Scenen där en av flickorna sminkas, ikläs ballerinaklänning och tvingas spela fiol inför groteska clowner naglar sig fast. Bilden där ballerinan efter sin föreställning begår självmord mot lägrets elstängsel är en tydlig parafras på alla de fotografier vi sett på verkliga fångar. Effekten förstärks flerfalt: Vi har sett det tidigare och vi har värjt oss förut inför den andres lidande ansikte.

Bilderna tar över. Det är dock inget problem då texterna i sin stramhet är i samklang med de suggestiva illustrationerna. De med tåg anländande barnen kläs av och rakas av sin identitet och fråntas sina namn. Vi får följa hur de bit för bit förvandlas till något djuriskt eller till spöklika skuggor. Är detta en människa?, är den fråga som går som en underliggande ton boken igenom. Och vad gömmer sig egentligen bakom clownens mask?

Till sist kannibal­iserar barnen på sig själva. Ytterligare en bild av den yttersta ångest som bara kan vändas inåt, mot det egna jaget när inga andra flyktmöjligheter finns.

Barndomen drabbar alla ... är inledningsfrasen. Men alla klev inte av tågen, många barn fick en normal uppväxt. Här ställer jag mig av etiska skäl frågande: Koncentrationslägret var en specifik erfarenhet såsom alla erfarenheter av förtryck. I vilken mån kan vi hävda att den är giltig generellt och att vi därför kan lära oss något av lägret? Det var ingen skola. Symboliken i ord och bild antyder att barnen själva måste ikläda sig clownrocken för att bli utsläppta i vuxenvärlden. Därmed kan de också bli förtryckare.

Vår civilisation hänger på en mycket skör tråd; barn och vuxna kan förvandlas till både djur, ond clown och skugga. Eller är det så att vi måste genomgå denna förvandling och disciplinering för att sälla oss till vuxenarmén? ”Lägret” iscensätter existentiella, etiska, historiska och politiska frågor som är brännbara och därför alltid giltiga. Det är med andra ord frågan om riktigt bra konst.

2011.03.04

Barndomen drabbar alla

En bilderbok om förintelsen – bara för vuxna eller lämplig läsning också för de små? Ylva Larsdotter, Ny Tid - tidningen med tanke, har läst den kontroversiella boken Lägret av Oskar K. och Dorte Karrebaek.

Bilderboksutgivningen i Danmark har under senare år radikaliserats, framförallt ifråga om ämnesval. Diskussionen om vad som är lämplig läsning för barn har varit intensiv. Den danska bilderboksduon Oscar K. och Dorte Karrebaek, nominerade till årets Almapris, menar att även det mest oförsvarbara och ohyggliga går att säga i en bilderbok för barn, bara det sker med tillräckligt hög konstnärlig kompetens. Det är dessutom de vuxnas ansvar att visa på tillvarons komplexitet genom att låta barnen ta del av dessa berättelser. Istället för att vagga och vyssja de minsta till ro med mediokra berättelser ska det dundras och ifrågasättas i barnböckerna.

Framförallt bilderböckerna har tagit ut svängarna rejält. Barn ska med andra ord vänja sig vid andra konstnärliga uttryck och handlingar än de som till exempel Elsa Beskow, Gunilla Bergström eller Mauri Kunnas erbjuder. Ut med disneyfierade sagor och in med socialrealismen i barnkammaren, så att säga.

I sin förra bok – den grymma, poetiska och fruktansvärt sorgliga Idiot! (2009) – lät Oscar K. och Karrebaek oss följa en utvecklingsstörd pojke och hans mamma in i döden. Med det dramatiska påståendet ”Barndomen drabbar alla …” inleds duons senaste samarbete. Den dystopiska allegorin Lägret, som är en direkt anspelning på nazisternas koncentrationsläger, är en djupt omskakande och mardrömslik historia.

Barnen i berättelsen anländer med tåg till ett sommarlovsläger. De vuxna – groteskt framställda och onåbara i clowndräkter – avpersonifierar barnen helt och hållet genom att ta ifrån dem deras namn och ägodelar. Istället tilldelas de nummer, håret rakas av och de får några torra brödbitar som de håglöst sitter och tuggar på. De får sova i baracker med typiska förskolenamn som Gullvivan och Blåklockan. Inskriptionen över ingången till lägret/sommarkollot lyder ”kärleken besegrar alla”. Inne på lägerområdet vandrar skuggskelett omkring utan mål eller mening. För de som inte rättar sig i leden blir straffet hårt. När sommaren går mot sitt slut får de barn som är kvar ett examensbevis och studentmössa. Sedan marscherar de utmärglade ut för att möta en slags frihet. Det elektrifierade stängslet är borta men nya tåg- och busslaster med barn strömmar oavbrutet till Lägret. Slutet är alltså allt annat än gott, inget hoppfullt ljus skimrar i mörkret … Med tanke på Danmarks fientliga invandringspolitik är detta också den enda möjliga avslutningen.

Oscar K:s kärvt poetiska och mångbottnade text tillsammans med Karrebæks outhärdligt grymma, påtagliga illustrationer etsar sig fast. Bild och text rör sig oerhört samspelt framåt och visar på nya möjligheter för bilderboken som litteratur och som konst.

Tillsammans understryker de barnens utsatthet och de hotfulla, förvridna stämningar som råder i Lägret. Det finns inga trygga, lugnande detaljer eller andningshål. Som läsare, betraktare vill jag bara ut ur Lägret. Samtidigt ställer Oscar K. och Karrebaek frågan vad barndomen och vuxenblivande egentligen innebär.

Lägret är en svårglömd och obehaglig läsupplevelse. Frågan är emellertid om den är en lämplig läsning för barn eller om den främst är en vuxensaga? I stor utsträckning beror det på hur den läses. Sist och slutligen är den en oerhört viktig symbolsaga som lämpar sig väl för högläsning med efterföljande diskussion. Framförallt som en varningssignal för att nazismen och förintelsen inte skall upprepas. Men också för att visa på vuxenhetens övergrepp mot barn och ungdomar. Säkert är att samtalen kommer att se annorlunda ut än efter att pärmarna till Petter och Lotta på äventyr har slagits igen.

Ylva Larsdotter

Oscar K. (text) och Dorte Karrebaek (illustrationer): Lägret. Översättning från danska: Marie Norin. Daidalos 2010

2011.03.03

Fascinerande fasor

KULTUR & NÖJE

Barndomen drabbar alla. Bland röda uppsträckta blommor med fladdrande tungor och ihåliga gap står meningen på första sidan i Oscar K:s och Dorte Karrebæks bilderbok Lägret.

FAKTA
Lägret
Text: Oscar K
Bild: Dorte Karrebæk
Översättning: Marie Norin
Förlag: Daidalos
Det är en bisarrt stilig och grym skapelse som spränger alla inarbetade ramar för vad en bilderbok är och bör. Men vad handlar boken om, egentligen? Och vem vänder den sig till?
De har rest långt med bussar och tåg, K:s och Karrebæks lägerbarn. John är hård i magen och Elvira blöder näsblod. Kön ringlar lång och vid dess slut byter vuxna, gestaltade som skräckskimrande clowner, ut deras namn mot nummer som Tre-tio och Tre-sexton.
Barnen sorteras, tvättas, rakas och vandrar längs med stängslet likt genomskinliga sorgänglar bärande på varsin bleckmugg. I Smörblomman ska de bo. Sex stycken per brits. Och en toalett på tjugofyra, det säger han som bestämmer.
K och Karrebæk har inte precis gjort sig kända för några kramgoa solskenshistorier. Duons förra bok, Idiot! (2009), berättar om hur den förståndshandikappade August medan han växer vandrar genom en stad med sin kompis plastpåsen - tills hans gamla mamma ser till att allting får ett slut för dem båda på en parkbänk.
Idiot! var bara en i raden av högexplosiva diskussionsböcker med utmanande illustrationer i det konstbetonade bilderboksupproret som bullrat i Danmark. Det var med den uppnosiga skriften Av, for sagemal – skitser till en børnelitterær poetik (2006), som K, Karrebæk och ett gäng andra konstnärer, gick till angrepp mot den skojpedagogiska snaran som låser bilderboken i särskilda ålderskategorier och inte tillåter att böcker för barn kallas konst.
Lägret kallas i baksidestexten för en allåldersbok. Och det är nog inte en bilderbok för de allra yngsta, men absolut en bok som kan engagera och fängsla både skolbarn och vuxna. K:s text formulerar en scen där varken tidpunkt eller geografisk plats pekas ut. Istället är det detaljerna i barnens frågor och känsloliv som markeras, liksom den stickande skräcken som präglar arbetsmiljön och de hårda straffen. Det gör att Lägret inte bara drabbar med hjälplöshet och äckel utifrån. Nej, den fullkomligt suger in läsaren i baracken Smörblomman och ruskar inlevelseförmågan och medkänslan med fysiskt smärtsamma rörelser.

Smärtan är stark också i Karrebæks poetiskt explosiva bildmaterial. Hennes perspektiv och figurer besitter en stormande kraft, där de lekfulla kostymerna och hårdspacklade clownmaskerna möjliggör en suggestivt vacker flykt från de brutala villkoren som den likstela dekoren och färgskalan spyr ut. Bland de blodröda dagsmärkena på väggarna finns till och med en förljuget trevlig orkester. Och där, mellan dessa skakande motpoler, ristar alltså K in en fullkomligt förnedrande fasa med sina vackert avskalade ordkonstellationer.

Men vad är det egentligen för sorts läger K och Karrebæk så brutalt ger form åt? De avhumaniserande och hårda villkoren i koncentrationsläger som Auschwitz ligger förstås nära till hands, men den vaga markeringen av sommar och lägerliv gör också att man utan full kunskap om historien kan traska rakt in i deras diktatoriska värld och bara, om man nu kan säga bara, uppleva utsattheten. Lägret kan alltså lika gärna läsas som en allegori över barndomen, filtrerad genom en mardrömsskildring av till exempel ett kollo, eller en skola där vuxenvärlden och sammanhanget kräver att identiteten måste raderas ut för att individen ska normaliseras.

Med den danska originalupplagan av Lägret har K och Karrebæk redan knipit förstapriset i kulturministeriets stora Billedebogskonkurrence. Och det är en alldeles utomordentlig pjäs, som visserligen ruskar om med sitt provokativa bagage, men som framför allt fascinerar och utvecklar med ett förkrossande fint formspråk.
JONNA FRIES

2011.02.24

KZ betyder kærlighed

Så står jeg der og skraber med skosnuden i jorden. Jeg er blevet sat af busserne og togene sammen med børnene, men ulig dem får jeg lov at tage væk, når jeg ikke kan bære mere.

Anmeldelse på litteraturNU af Charlotte Hitzner

Oscar K og Dorte Karrebæk har adskillige kontroversielle bøger på samvittigheden. Hver for sig og i fællesskab har de forkælet læseren med aborter (DE SKÆVE SMIL), herre- og skrupelløse hunde og katte, der opererer, kopulerer og adopterer (DE TRE I-IV), eutanasi og selvmord (IDIOT!) og en barbershopelskende bedemand, der sætter en ære i at følge børnene godt af sted på den sidste rejse (BØRNENES BEDEMAND).

LEJREN er dog den af deres bøger, der efter min mening sprænger rammerne. Både i ord og billeder. Karrebæks fantastiske illustrationer er på en og samme tid gruopvækkende og smukke. De fanger essensen af fortællingen og føjer til en i forvejen unik læseoplevelse. At LEJREN allerede i skitseform vandt 1.prisen i Statens Kunstråds børnebogskonkurrence synes for mig velfortjent, og det føles såre godt endelig at kunne læse det færdige resultat.

Ofte tales der om hvor vidt litteratur kan være for børn, hvis håbet udelades, og det vil givetvis også være tilfældet for LEJREN. Uden sentimentalitet serveres de barske realiteter. Der er død, sult og groteske afstraffelser smurt ud over siderne. Det kræver sit som læser ikke at falde hen i fortvivlelse. Det er nemlig en ganske forfærdelig bog. En grusom beretning om barndommen og ikke mindst tabet af selvsamme.

Børnene vi følger, lever som fanger bag pigtråd, og som i ethvert mangelsamfund forsvinder solidariteten til fordel for selvopretholdelse. Under valgsproget ’Kærligheden besejrer alle’ fjernes identiteter rutineret og behændigt af voksne med røde klovnenæser. Navne bliver til numre, personlige ejendele indsamles, uniformer uddeles. Jeg’erne lægges i massegraven, mens numrene kæmper for livet. Nogen klarer ikke engang den indledende runde, de går – i bedste x-factor stil – ikke videre. Overlevelse overskygger erindringen om det jeg, man var før lejren, og da eksamensdagen oprinder med hornmusik og frisættelse, iklædes dimittenderne store jakker og sorte huer. De er ens og voksne. Barnet og barndommen er for stedse tilintetgjort.

LEJREN beskriver hvorledes børn gøres til konforme skaller af voksne, der burde vide bedre. Hvordan det at tænke og have en fri vilje knuses nådesløst. Og hvordan assimilation er idealet, der stræbes efter. Det kan læses, og det synes jeg det bør, som en nødvendig og spids kommentar til hvilke værdier, vi som samfund holder højt, hvilke mennesker vi mener, er nyttige, og ikke mindst til den integrationspolitiske linje, som har opbakning fra store dele af den danske befolkning.

LEJREN kræver at blive snakket om, og heri ligger efter min mening håbet.

2011.02.22

Sublim ekskursion til barndommens helvede

af Rasmus Svarre Hansen i NUMMER 9

”Splinten i dit øje er det bedste forstørrelsesglas”, skrev den tyske filosof Adorno. I billedbogen “Lejren” forstørres barndommens bagside op i lyset af koncentrationslejrens død og overgreb, og det kommer der et mesterværk ud af.

”Barndommen overgår alle”, står der på første side af Oscar K’s og Dorte Karrebæks billedbog ”Lejren”, der forståeligt nok vandt 1. præmien i Statens Kunstråds konkurrence om den illustrerede bog i 2010. Handlingen går kort og godt ud på, at børn fra hele landet fragtes til Lejren i deres sommerferie. Lejren er en form for arbejds- eller koncentrationslejr og fungerer som en allegori over barndommen og ikke mindst barnets opdragelse og socialisation – altså forberedelse til voksenlivet.

Bogen skildrer en barndom fyldt med vold, overgreb, selvmord og et totalt tab af mening og identitet, blandt andet eksemplificeret ved, at børnenes navne erstattes af numre. Der er tale om samme type depersonalisering, som man kender fra totalinstitutioner som fængsler, hæren, klostre mm.

Allegorien kan let blive et lidt firkantet fortællegreb: Man siger noget, men mener i virkeligheden noget andet. Oscar K og D. Karrebæk styrer elegant uden om faldgruberne og skaber en meget kompleks form for allegori. ”Lejren” er hverken familien eller skolen. Det er ikke forældre eller lærere, der ’opdrager børnene’, men lejrvagter klædt i klovnedragter. Opdragelsen er på samme tid komisk og upersonlig, og volden lurer konstant i baggrunden. Både lejren og barndommen beskrives som fragmenterede størrelser, der ikke bare kan reduceres til hinanden, og som læser kommer man på et herligt fortolkningsarbejde.

Karrebæks tegninger er eksplosive og poetiske. De formår både at visualisere lejrens rædsler og at sætte billeder på børnenes indre forestillingsverden. Karrebæk bevæger sig f.eks. helt ubesværet fra et billede af en pige, der begår selvmord på et stødhegn, til et stille landskab med en smuk hvid hejre. I det hele taget går tekst og billeder op i en højere enhed af brutal skønhed.

“Lejren”s erklærede målgruppe er børn i 12-13 års alderen. Men det skal man ikke lade sig snyde af, for den fungerer i mindst lige så høj grad som en historie for os voksne. Barndommen overgår som sagt os alle i al sin gru og betydningsfuldhed. Hvis du som læser helst vil se barndommen skildret som et glansbillede fra Bulderby, er bogen nok ikke noget for dig, men er du derimod er frisk på en tur med Dante i helvede, så bør du straks løbe ud og erhverve dig “Lejren” – den er et mørkt mesterværk!

2011.02.15

Corren.se: Lägret: Vilken barnbok!

Oscar K & Dorte Karrebæk: Lägret. Översättning: Marie Norin. Daidalos

Får man verkligen skriva så här för barn? Frågan ställdes av många inför Oscar K och Dorte Karrebæks förra bok "Idiot!". En vackert svårtydd gestaltning av en förståndshandikappad pojke och hans mamma. "Lägret" väcker samma tankar: en dystopisk allåldersbok om barn i koncentrationsläger - lämplig även för mindre barn?

Konst provocerar. För att livet gör det.

En bild av makten
Titeln väcker emblematiska associationer. På omslaget en hoper figurer stadda i rörelse framåt; vi ser endast ryggarna, den oformliga klädseln och de ögonlösa profilerna . Vilka är de, vart är de på väg, vad är det för pappersrulle de bär i handen? Dorte Karrebæk framkallar en bild av maktens förfrämligande; av människor utan annan bestämmelse än den som skrivs av överhetens taktfasta konformism.

Skelettskuggorna
Men berättelserna finns där, alltid. I Oscar K Karrebæks dekonstruerat nära strofer. Hos Anton, Harry, Elvira, Hamid, Teresa, Krzysztof och John. Hos barnen som hamnar i Förintelsens läger, som fråntas sina leksaker, ansikten, namn och blir nummer: 3-11, 3-12, 3-13 …

Barnen i kön; de som avlivas, tar livet av sig eller hamnar bland "skelettskuggorna".

De som anropar fantasin, desperat griper efter leken och det (allegoriskt) groteska. Som omformar lägervakterna till uppblåsta clowner - uppfiskade någonstans ur konstnären James Ensors makabra bildvärld - eller möter fasorna i mardrömmar om Alice i underlandet.

Virtuost
Eller, å andra sidan, de som likt pojken John lyckas framkalla poesins häger i sin torterande bestraffningslåda.

"Barndomen drabbar alla", överallt. Och det krävs virtuoser för att åstadkomma ett så djärvt, vidunderligt och mångtydigt konstverk som "Lägret".

MARGARETA WIMAN

2011.01.21

Den gruopvækkende barndom

Oscar K & Dorte Karrebæk (ill.) : Lejren. 80 sider. 300 kr. Høst og Søn

Af DAMIÁN ARGUIMBAU i Weekendavisen

Debatbog. Barndommen afbildet som en kz-lejr, der skal pille livslyst, initiativ og selvstændighed ud af børnene.

I Lejren bliver børnene nådesløst dirigeret hen til en lejr. De kommer med toget eller i busser. Og voksne i klovnetøj tager børnenes legetøj, barberer deres hår af og giver dem numre i stedet for navne.

Børnene er spærret inde i en lejr. De sover i barakker: en køje til seks mand og et wc til toogfyrre. Om dagen skal de lave fabriksarbejde.

Da de overlevende til sidst bliver lukket ud, skal de nok vare sig for at have en personlighed.

De er enten blevet farveløse eller godt på vej til at blive klovne.

Illustrationerne er et kapitel for sig. Bogen er stor, og illustrationerne er små malerier, hvor børnene males i gråbrune nuancer med blåhvide og skeletagtige ansigter og kroppe.

De ligner grangiveligt nogle, der skal dø snart.

Hvad de også gør, nogle i overført betydning, andre helt bogstaveligt. Kontrasten til de farverige, klovneklædte voksne er markant. Den triste stemning er til stede fra bogens start til dens slutning. De store flader i bogen virker stærkt sammen med den noget ordknappe tekst. Det er forbløffende, som Dorte Karrebæk bestandigt er i stand til at forny sig og overraske.

Oscar K. s tekst er konstaterende. Den alvidende fortæller nøjes med at gengive situationerne meget konkret, og indimellem lader han os vide, hvad de enkelte børn tænker. Her for eksempel John, der ser rækkerne af børn vandre forbi klovnesoldaterne: »Han har regnet ud, hvem der går videre. Ligesom i skolen.

Elvira går ikke videre, tænker han. Og det gør hun heller ikke.« Lejren er ikke skolen men et billede på * selve barndommen. Bogen lader barndommens drømme og håb blive pillet ud af børnene, effektivt og nådesløst. Kærlighed er ikke at finde i barndommens lejr, hvor børnene må lære at klare sig selv. Indimellem må de hjælpe hinanden, som da en af dem bliver syg, og de andre må bringe ham mad og støtte ham.

Som sådan er Lejren langt fra en børnebog - mere en debatbog, der med overdrevne midler søger at provokere læseren til at forholde sig til, hvordan barndommen mon føles, når man er barn. Føler børnene det, som bogen antyder? Med Lejren vandt Dorte Karrebæk og Oscar K., alias Ole Dalgaard, førstepræmien i Statens Kunstråds konkurrence om »Den illustrerede bog«. Bogen udkom i går i såvel Danmark som Sverige, mens illustrationerne bliver udstillet på Kulturværftet i Helsingør. De er bestemt et besøg værd. Her kan man virkelig mærke, at Karrebæk er blevet udfordret og vitterlig har fundet en protesterende, smertefuld tone i sig, der aldrig er kommet tydeligere frem end i denne bog.

Selv om man som jeg er vildt uenig med bogens budskaber, er Lejren en fantastisk bog.

Tankevækkende, urovækkende, gruopvækkende, fængslende, smuk og tragisk alt sammen på samme tid.

2011.02.09

Vad handlar detta om egentligen? Vid en första genombläddring ter sig ”Lägret” som en sorts bisarrt vacker, suggestiv och grym bilderbok över livet i ett koncentrationsläger , skriver Stefan Nilson på meny.nu.se

Oscar K. & Dorte Karrebaek: Lägret (Daidalos)

En fortsatt läsning kan ge andra tolkningar, konstaterar han. Är det en allegori över vår förlust av barndomen?

"Lägret" framställer övergången från barndom till vuxelvärld sån en koncentrationslägervistelse.

"Lägret" framställer övergången från barndom till vuxelvärld sån en koncentrationslägervistelse. ILLUSTRATION: DORTE KARREBAEK

Med vilken rätt får man egentligen – i fiktiv form – skriva om Förintelsen och livet i ett koncentrationsläger om man själv faktiskt inte upplevt det?
Frågan har väckts tidigare förstås men tydliggörs än en gång i flera medier den dag jag skriver denna recension, den 27 januari, minnesdagen över Förintelsen. Den bok det här kommer att handla om heter ”Lägret”, och tilldelades första pris i danska kulturministeriets stora Billedbogkonkurrence förra året. Nu har den kommit ut på svenska och är redan nominerad till ALMA-priset.

”Lägret” ter sig vid en första genombläddring som en sorts bisarrt vacker, suggestiv, och grym bilderbok över livet i ett koncentrationsläger. Och det låter ju inte riktigt klokt. Dessutom spränger den en genregräns genom att inte riktigt tydligt utpeka målgruppen. Här kan relativt unga (mellanstadiet) upptill vuxna samsas om berättelsen. Det kan vara både bra och dåligt.
Det största problemet är att boken tycks vara en allegori med (koncentrations)lägret som spelplats.

Ett uppslag med en prunkande blomsteräng inleder boken med de ödesmättade orden ”Barndomen drabbar alla ...”
Ytligt sett handlar det om åtta namngivna barn som kommer till Lägret. Ett läger som har tydliga kännetecken av ett av de nazistiska koncentrationslägren under Andra världskriget: elektrifierad taggtråd, kalla baracker med våningsbås där sex personer får trängas i varje avbalkning, där alla får håret avrakat, kläs i eländigt tunna klädtrasor och får vattnig soppa som enda mat. Devisen över lägeringången är inte ”Arbeit macht frei” utan ”Kärleken besegrar alla”.
Förvirring. Vad handlar detta om egentligen?

Jag tror att författarna i allegorins form vill beskriva vår förlust av barndomen och hur vuxenvärlden genom tonåren tvingar in oss i ett system av totalitära och absoluta (tanke)gränser. Här ryms frågor om likriktning av tankar, vuxenvärldens förväntningar och inte förväntningar på prestationer, fördomsfulla kategoriseringar, (sexuella)övergrepp, själsligt och fysiskt våld. Allt under beteckningen: enhetlig fostran in i ett samhälle.
Det är ett ämne som absolut kan belysas många fler gånger och ur olika aspekter, men efter en stund med den förklaringsmodellen i huvudet blir denna lägerberättelse närmast grotesk.

I lägret och inför vuxenvärlden tycks författarna mena att vi förlorar våra ursprungliga identiteter för den roll vi tilldelas i samhället. Barnen i berättelsen fråntas sina namn och blir exempelvis 3-14. En del försvinner bara och en flicka som utsätts för ett övergrepp begår självmord genom att kasta sig mot det elektrifierade stängslet. De vuxna som är lägrets ”personal” under direktören, är klädda i clowndräkter med röda jackor, svart- och vitrandiga byxor och en typisk röd clownnäsa.

Detta skulle ha kunnat vara ett sätt att introducera Förintelsen som system för en yngre generation välfärdsbarn som aldrig upplevt att behöva försaka någonting och som lever i en – ytligt sett – väldigt skyddad miljö. Men jag vet inte, den nivån på berättelsen faller undan när boken i slutet skildrar en ”examen” i lägret, då barnen får svarta mössor och ett dokument i handen. Lägrets stängsel tycks vara borttaget och alla släpps ut – i frihet?. Men en pojke, 3-16, vägrar att delta i ceremonin och stannar kvar i baracken tills alla försvunnit. I slutbilderna är den prunkande blomsterängen nedvissnad och 3-16 minns plötsligt sitt namn: John. Slutbilden är att allt sedan börjar om: ”Barnen anländer i bussar och tågvagnar ...”.

Har ”John” klarat sig, bevarat sitt genuina jag, eller är han hopplöst förlorad? Boken ger oss ingen lösning, bara en kvardröjande olust.

2011.02.05

Kz-lejr er en slap allegori for barndom - 1 hjerte til Lejren i Politiken!

Oscar K og Dorte Karrebæks ’Lejren’ skriger med maksimal skingerhed.

AF Karsten Ifversen, arkitekturredaktør

Barndommen overgår alle ...« indledes Oscar K og Dorte Karrebæks billedbog ’Lejren’. Af den første, største og yderste dom er det den eneste, vi aldrig kan ryste af os.

Bogen åbner med en tegning af struttende liljer i knop og ender med det triste syn af nedtrådte blomster. Imellem ligger historien om otte unge mennesker, der bliver kørt i busser og togvogne til en lejr, hvor de får klippet håret af og frataget deres navne og ejendele.

LÆS OGSÅ Alle tabuerne er nu nedbrudt i børnelitteraturen

»Kærligheden besejrer alle«, står der lakonisk over porten til lejren med utvetydig henvisning i form og stil til skiltet ’Arbeit macht frei’ over indgangen til koncentrationslejren i Auschwitz-Birkenau.

Voksne klovne
De voksne, der besejrer de søde individuelle unger med ganske ukærlig afretning, er alle klædt som klovne. Flere og flere børn falder fra undervejs, enkelte plukkes ud til at underholde de voksne, og i sidste ende strømmer de overlevende ud fra lejren med sorte huer på hovedet og eksamensbevis i hånden.'Lejren'. Bogens omslag.

Der findes mange fremstillinger af, hvordan friheden berøves og uskylden tabes i den første og hårdeste dom, som man bærer som et åg på sine skuldre helt til døden, fra ’Det forsømte forår’ til ’The Wall’.

Men i en billedbog for større børn (og voksne) er det mismodige budskab en sjældenhed. Men noget kan være sandt nok: Hvad enten vi anstrenger os for det modsatte eller helt lader være, bringer vi ikke kun muntre minder, men også dårligdomme videre til vores børn.

Flad sammenligning
Men netop denne generelle erfaring kræver en behandling, der er langt mere præcist diagnosticerende end den åndeligt forfladigende sammenligning af opdragelse og skolesystem med koncentrationslejr og asylcenter, som ’Lejren’ præsterer.

Parret Oscar K og Dorte Karrebæk roses for deres mod til at bryde tabuer med deres rigtig triste billedbøger for børn.

LÆS OGSÅ Billedbogsforfatter: »Den her bog er vist ikke for børn«

Det er da heller ikke tonen, der generer mig i ’Lejren’, det er sammenligningens mangel på etisk nuancering. Den er udtryk for den samme åndelige slaphed, som man møder hos folk, der kalder alt, hvad de ikke bryder sig om, for fascistisk.

Faktisk forekommer den form for vredesudtryk mig mindst lige så problematisk som det, det forsøger at beskrive.

Oscar K og Dorte Karrebæk: Lejren. Høst og Søn, 80 sider, 300 kroner. Har du Pluskort, kan bogen købes med 20 pct. rabat i Politikens Boghal eller via politiken.dk/plus. *Billedbog

2011.02.09

Göteborg Posten: Brutal allegori om maktlöshet. Litteratur. Stark, stramt vacker och brutal bilderbok som utgår från vittnesmål från Auschwitz.

Oscar K & Dorte Karrebæk | Lägret
Oscar K (text) & Dorte Karrebæk (bild) | Lägret
Översättning: Marie Norin
Daidalos

Oskar K och Dorte Karrebæk har utgått ifrån vittnesmål från Auschwitz när de gjort sin bilderbok Lägret. Starka texter och vackert strama och brutala bilder får Cecilia Nelson att vilja förstå.

Barnlitteraturens Bonnie och Clyde. Så har det danska paret Oskar K, alias Ole Dalgaard, och Dorte Karrebæk kallats med tanke på den genremässiga ”gangsterverksamhet” de ägnat sig åt när de infört ett antal hårdsmälta teman i den vanligen någorlunda fredade bilderboken. Många heta diskussioner väckte Idiot! (2010) där en förståndshandikappad son dödas av sin gamla utmattade mor.

Tillsammans med några kollegor skrev konstnärsduon i mitten av 00-talet ett slags manifest, Av, for sagomel, där de försökte ringa in en poetik för barnboken. ”Bort med den pedagogiska tvångströjan!” löd det frustrerade stridsropet. Låt barnlitteraturen verka på samma villkor som vuxenböckerna och slippa krav på lättillgänglighet och igenkänning!

Radikala tankar med andra ord, inte minst för en svensk barnboksmarknad som blivit allt ängsligare på senare år och där i synnerhet de större förlagen låter bokhandelns rigida målgruppsstyckschema påverka utgivningen. Domen över bilderboken lyder att den måste skräddarsys för kategorin 0–3 eller 3–6 år. För det djärva allålderskonstverket i ord och bild finns ingen plats.

Det lilla kvalitetsförlaget Daidalos tänker dock utanför lådan och har öppnat för bilderboksexperiment från både Danmark och Norge. Nu ger man ut Dorte Karrebæks och Oscar K:s senaste verk, Lägret, samtidigt som den kommer ut i hemlandet.

Det första som slår mig är hur tung boken är rent fysiskt. Formatet är sprängt och volymen består av minst dubbelt så många sidor som normalt upplåts för en bilderbok. När berättelsen tar sin början är det sommarlov, solen skiner och en grupp barn har just anlänt med tåg och buss. Var befinner de sig? ”Överallt, svarar någon.” De är i alla fall på väg till ett läger som snabbt visar sig vara allt annat än ett trivsamt kollo.

”De vuxna”, iförda clowndräkter och oseende masker, lägger beslag på barnens personliga tillhörigheter, inklusive deras namn. I stället får de nummer. Harry, eller 3-15, får bo i baracken Smörblomman och dela en hård brits med fem andra. Runt lägret löpet ett elektriskt stängsel och på skylten ovanför ingången står det: Kärleken besegrar alla.

Efter månader av hårt arbete och vattnig soppa ser barnen ut som benrangel och med sina rakade huvuden är de nästan helt avpersonifierade. De som överlever, åtminstone kroppsligt, får examensdiplom och samma clownrockar som de vuxna innan de släpps ut. Hela tiden kommer det nya barn till lägret …

När jag avslutat läsningen börjar jag om från början igen. I sitt bidrag till Av, for sagomel skriver Oscar K att böcker inte nödvändigtvis måste förstås, men ändå väcka lusten till förståelse.

Med sin starka, välskrivna text och sina vackert strama och brutala bilder får Lägret mig att vilja förstå. Och en sak kan jag mycket väl begripa – nödvändigheten att om och om igen konstnärligt bearbeta en av de största moraliska härdsmältorna i modern tid. Vad jag vet har det inte gjorts i det här mediet tidigare. Däremot har nazismens förbrytelser beskrivits i kapitelböcker som vänt sig till unga läsare – John Boynes Pojken i randig pyjamas (2006) tillhör de mest drabbande med sitt öppna, naiva tonfall. Också Gunilla Lundgrens och Amanda Erikssons tvåspråkiga seriebok Sofia Z-4515 (2005), som skildrar Sofia Taikons upplevelser i Auschwitz och Ravensbrück, lyckas förmedla det fasansfulla ur ett rakt och klarsynt barnperspektiv och med en paradoxal värme.

I Lägret är perspektivet mer distanserat och vuxet registrerande. Man kommer aldrig nära något av barnen och kan därför som läsare lättare barrikadera sig känslomässigt. Men så handlar det inte heller i förs­ta hand om några individuella öden. Koncentrationslägret – i intervjuer har paret berättat att de utgått ifrån vittnesmål från Auschwitz – används i stället som en metafor för barnets maktlöshet. I en inledande devis får vi veta att vi alla är drabbade.

Frågan är om koncentrationslägret verkligen lånar sig till så allmänt hållen samhällskritik. Barns villkor och skolans utgallringsmekanismer, som det anspelas på i texten, måste självklart diskuteras, fast det blir absurt att göra det genom att utnyttja dödslägren. En så nattsvart liknelse slukar det väsentliga som behöver bli sagt.

2011.02.07

Bokens olika läger

Margareta Sörenson: Det behövs konstnärligt fullödiga bilderböcker också för äldre barn.

Margareta Sörenson i Expressen

”Det är med andra ord inte viktigt med vilka medel verkligheten beskrivs, utan att den beskrivs, och det oavbrutet; så att historien om alla de förvisade, och om den värld dit de kom, hålls öppen för beskrivning.”
Så skrev Steve Sem-Sandberg i artikeln ”Även de onämnbara fasorna måste namnges” [LINK EXTERNAL HREF=http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/aven-de-onamnbara-fasorna-maste-namnges](DN 27/1)[/LINK], framför allt utifrån den diskussion om lägerlitteratur som kritiserat Hertha Müllers Andningsgunga för att vara en ”andrahands-litteratur”, inte självupplevd, och därmed både utan värde i sig och ovärdig i relation till lägrens offer. Sem-Sandberg, själv författare till bland annat De fattiga i Lodsz, gör en invändning som gäller även litteraturen för barn.
Den danska författarduon Oscar K och Dorte Karrebæk har i bilderboken Lägret, utgiven på Daidalos förlag, begagnat sig av den frihet som en konstnärlig utformning ger. Boken, för barn över tio år, berättar om ett arbetsläger för barn där de vuxna lägervakterna är klädda som cirkuspersonal och har clownnäsa. Jag läser det som ett sätt att skildra den yttersta kränkningen av människovärdet som en absurd orimlighet.
Oscar K har själv (i Opsis #4/10) beskrivit boken som en metafor för barndomen, där barnen hålls som ett fånget kollektiv i ett uppfostringsprojekt. Det är lite svårt att se proportionerna i jämförelsen mellan läger och en ”vanlig” barndom, även om ångest och självmordstankar också hör dit. Idén om lägret som metafor för barndomen står dock konstnären fritt, och gärna vill man hålla med honom om behovet av konstnärligt fullödiga bilderböcker också för äldre barn.

2011.02.07

Gränseöverskridande och tabu?

Annika Nasiell pä Barnboksklub.se

I Norge skapar Gro Dahle och Svein Nyhus oerhört suggestiva och kontroversiella bilderböcker, och i Danmark gör Oscar K och Dorte Karrebæk detsamma. Först kom Dahles/Nyhus bilderbok Snäll som handlar om flickan Lussi som till slut blir sä utslätad att hon försvinner. Efter det kom Den arge (om en pappa som misshandlar mamman), sedan Roy en bok om en hund som dör och 2010 kom God natt, natt som bearbetar ämnet sömn och rädsla.

Förra äret kom Oscar Ks och Dorte Karrebæks mycket speciella bilderbok Idiot. Det är en oerhört sorglig bok om August som är annorlunda och en sän som ingen vill leka med. När mamman efter mänga är blir dör gammal och för trött föratt orka ta hand om sin son längre, tar hon bäde sitt och Augusts liv. För ett par veckor sen kom sä Oscar Ks och Dorte Karrebæks senaste bok Lägret. Enligt dagens recension i DN avs Jonas Thente "skildrar den barndomen som ett surrealistiskt koncentrationsläger."

Vad ska man tycka och tänka om sädana här böcker? Ska man fördomsfritt läsa dem för barnen och vänta in deras reaktioner eller ska man lätsas som de inte finns? Eller ska man läsa dem som vuxen och fundera över vad dessa böcker säger om vär tid? Och förresten " när blir en bok för svär för barn? Oftast är det inte barnen utan de vuxna som blir chockade över den här sortens böcker. Enligt en annan av DNs barnboksrecensenter, Ulla Rhedin, pägär just nu ett slags danskt uppror där en grupp bilderbokskonstnärer avsiktligt bryter mot gamla tabun. De frägar sig om bilderboken " och konsten " är fri?

Och sä här säger DNs Lotta Olsson i sin recension av Idiot:

"Läs Idiot! för att, trots allt, världen blir lättare att handskas med när vi erkänner vad vi gör mot varandra. Vuxenvärldens kanske allra största ansvar är att ge barnen alla möjligheter att se klart."

Och nu en stillsam undran - varför är det inga svenska barnboksmakare som gör kontroversiella böcker? Är vi svenskar fegare, mer tillrättalagda, mer amerikaniserade? Hu i sä fall!

2011.02.07

Lejren er et kunstværk i ord og billeder

Maria Guldager på litteratursiden.dk

Billedbog for større børn, unge og voksne om barndommen som en umenneskelig og barsk arbejdslejr, som man kun kan overleve ved at blive ensrettet og fantasiløs.

Forfatter Oskar K. og illustrator Dorte Karrebæk har i fællesskab begået noget så sjældent som en billedbog for voksne. Og dette skal tages for pålydende: Den er ikke for børn!

Jeg glemmer aldrig, da jeg første gang så filmen "The Wall" (1982), instruktør Alan Parkers fantastiske, frastødende og formidable mesterværk baseret på Pink Floyds album fra 1979 af samme navn. Jeg var rystet længe efter. Men det var i 1988, og jeg var bare 13 år.

Der er gået 22 år siden, "The Wall# nær havde skræmt livet af mig, og i takt med tiden har jeg lært, at det ikke nødvendigvis er negativt, når man reagerer på ovennævnte måde i mødet med kunsten. Det er billedbogen "Lejren" et godt eksempel på, hvilket jeg her skal søge at demonstrere.

Fortællingen handler om en flok børn, der i samlet trop ankommer til noget, der mest af alt minder om en kz-lejr. Her bliver de bedt om at lægge tøjet, hvorefter de voksne - klædt ud i klovnekostumer - barberer håret af dem. Behøver jeg at sige, at ordrerne fra de voksne munde udstødes på tysk?!! Referencerne er til at tage og føle på.

Børnene ligger og fryser i kolde senge i kolde sale. De er tynde som gespenster og har samme farve, hvilket er lig med ingen. De er bange og syge. De bider i sig selv og forstår ikke, hvad det er, der sker. En gang imellem forsvinder en af dem.

Hvis overstående lyder ubehageligt, er det intet at regne mod, hvordan det tager sig ud i illustreret form. Horder af fuldkommen ens individer, skelet-tynde og uden handlekraft. Det er ikke så mærkeligt, at mit indre anlæg har spillet musikken fra "The Wall", mens jeg har læst, set og oplevet "Lejren".

"Lejren" er et kunstværk i ord og billeder. Ikke for børn, men om børn, og voksne har jo altid godt af at se det hele lidt nedefra. Når barndommen - eller rettere: overgangen fra barn til det, der følger efter - skildres som et vågent mareridt, tror jeg ikke, det skal tages bogstaveligt. Men det må gerne minde os voksne om, at det, vi kalder virkeligheden, kan tage sig noget anderledes ud i børnehøjde.

I 2010 vandt K. og Karrebæk med "Lejren" 1. præmien i Statens Kunstråds konkurrence om den illustrerede bog.

2011.02.07

OSCAR K.: LÄGRET - DAGENS NYHETER

Danska "Lägret" skildrar barndomen som ett surrealistiskt koncentrationsläger.

Jonas Thente læser en poetisk, mardrømslik och djupt kontroversiell bilderbok.

Alla barnböcker håller sig med ett vuxenperspektiv, for hur skulle det kunna vara på något annat sätt? For hundra år sedan var barnböckerna ett sätt att uppfostra barn till vuxna. Numera är de ett sätt att uppfostra barn till barn, det vill säga till det som vuxna vill att barn skall vara.

Skillnaden mellan Elsa Beskows prydliga moralkakor och dagens bilderböckers uppkäftiga anarkism är inte så stor, om man betraktar dem som auktoritära budskap från vuxenvärlden. Skillnaden är väl att förvirringen är betydligt större for dagens barn när de till äventyrs försäker får ihop teori med praktik, ideal med verklighet. "Låt barnen få vara barn" utropar vi och sliter upp dem från leken for att, med ena ögat på klockan, högläsa en bilderbok som handlar om barn som leker.

Så skapar vi barnen till vor avbild, och det är gott så.

Kan man över huvud taget tænka sig en bilderbok som faktiskt häller sig med ett genuint barnperspektiv? Om den finns, så kan den “hemska tanke“ mycket väl heta "Lägret".

Den danska bilderboksutgivningen har på senare är utmanat mer eller mindre medvetna uppfattningar om vad en barnbok kan tillätas innehälla. Barnmisshandel, alkoholism, mentala handikapp och ond brad død har varit ämnen som behandlats utan åthävor eller med djur ersättande människor.

I "Lägret" skildrar Oscar K och Dorte Karrebæk barndomen som en ond, surrealistisk och obegriplig lägertillvaro. Och vi talar inte om vilket sommarläger som helst heller: att förlagan är tyska koncentrationsläger står helt klart.

Det danska paret har tidigare givits ut på svenska i och med bilderboken "Idiot!", som handlar om førstandshandikappade August. I slutet av boken är Augusts mamma för gammal och trött for att ta hand om sin son, så hon tar livet av honom med tabletter for att rädda honom in i dödens famn. Lyckligt slut eller inte? Låt säga att diskussionerna vid sängkanten eller mystimmen förmodligen är aningen mer besvärliga än efter en Alfons Ã…berg.

Om nogon trodde att det var svärt att gå längre än så i kontroversialitet, så visar alltså Oscar K och Dorte Karrebæk att det går alldeles utmärkt.

"Lägret" inleds med de hoppfulla orden "Barndomen drabbar alla" på ett uppslag fyllt av prunkande blommor. När boken tar slut återkommer blommorna, men bruna, nedmejade som av en lie. Däremellan har "barnen" anlänt till lägret i bussar och togvagnar inför sommarlovet. De radas upp och raknas. Somliga faller ifrån på vägen till duscharna. Barnen rakas på huvudena och tilldelas baracker, som med sardonisk ironi kallas för typiska förskolenamn som Blåklockan, Tusenskönan och Gullvivan.

Och så fortsätter "Lägret", där koncentrationsläger och sommarkollo blandas till en strikt reglerad utslagningsmaskin. Oscar K:s korthuggna, poetiska text är känsligt översatt av författaren Marie Norin. Karrebæks bilder skyggar inte från temat utan förstärker det med mardrömslika figuranter och gör en skarp kontrast mellan de utmärglade benranglen till lägerbarn och de bisarra clownerna till vakter. Det vill säga vuxna.

Och vi får ännu ett lyckligt slut: de barn som klarat sig marscherar ut efter examen, iförda svarta studentmössor. Eller är det uniformsmössor? Stängslet runt lägret är borta. I fjärran är tog och bussar på väg med nya laster av sommarlovsbarn

Jonas Thente

2011.02.05

Den evige Hitler

Liselotte Wiemer i Kristeligt Dagblad

Fagbøger gør os klogere og kan selvfølgelig ikke undværes. Men de bøger, som flytter grænser, er skrevet med andet blæk.

Jeg sidder og kigger over på min anden halvdel. Kyndelmisse slår sin knude, katten vil ind, og ovnen går ud, mens han uanfægtet læser videre.

Endnu en bog på tusinder af tætte sider. Endnu en bog om krig og katastrofer. Og det stopper ikke der. For når han er sammen med andre mænd – besindige borgere, der spiller skak og lufter hund – skal der ikke mange glas til, før talen falder på nazitiden og alle dens kumpaner.

Ham, jeg kigger så kærligt på, ved mere om Treblinka, end han ved om Holstebro.

Af samme grund har jeg tilbragt en stor del af mit liv på de polske landeveje. Vidunderligt rejseland i øvrigt. Hvis man er til fortryllede byer, østeuropæisk tyngde og 50 kilometer i timen. Og udryddelseslejre.

Hvorfor er det lige sådan? Og er der mon en sammenhæng imellem de kvinder (andre kvinder, naturligvis!), der sluger stakkevis af middelmådige femikrimier og de mænd, der igen-igen kaster sig over Østfronten eller Dybbøl? En kønsbestemt fascination af ekstremer? En gentagelsestvang? En slags litterære computerspil uden lyd på? Når jeg spørger den halvdel, der tilmed kalder sig pacifist, ved han det ikke.

Engang ville han vist finde ud af, hvor al den ondskab kommer fra. Men klogere er han ikke blevet, indrømmer han med ryggen mod reolmuren. Snarere tværtimod.

Og han er ikke alene. Heller ikke internationalt. I sommer var jeg i Vicksburg, Mississippi, hvor et af den amerikanske borgerkrigs vigtigste slag blev slået. Jeg skal undlade at nævne selve mindeparken, der er lang som et maraton, men i kioskens særdeles velassorterede udvalg af bøger talte jeg 134, der handlede om Nordstaternes erobring af dette "Mississippiflodens Gibraltar". Det var i 1863.

Overalt i verden bugner bogmarkedet af bøger om diktatorernes århundrede og historiens store slagsmål. Og blandt landets mange læsekredse (denne kulturopbyggende ting, der blomstrer rundt om på bibliotekerne) kender jeg kun én, der primært er for mænd. Den er i Lyngby. Hvad læser de så? Hitler, selvfølgelig!

Jeg prikker til ham på den anden side: "Hvis du virkelig er interesseret i ondskabens væsen, så skulle du læse Dostojevskij. Det ved han meget mere om! Hvem kan bedre end Raskolnikov fortælle om åndeligt hovmod og menneskelig opløsning. Om supermenneske og undermenneske. Om bæstet i os, om skyld og straf og forsoning". Nej, vel?

Efter mit skøn er det nemlig hverken Statistisk Årbog, fagbogen eller krimien, der for alvor åbner vores øjne for mørkets hjerte. Fagbøger gør os klogere. Og kan selvfølgelig ikke undværes. Men de bøger, som flytter grænser, er skrevet med andet blæk. Og for at blive i Amerika så fik en bog som "Onkel Toms hytte" af Harriet Beecher Stowe måske større indflydelse på opfattelsen af slaveriet end alverdens politiske analyser. Præsident Lincoln kaldte hende "den lille dame, der startede den store krig". Sådan er der bøger, hvor man ved, at med dem er noget forbi. Nu kan tiden ikke rulles tilbage. Nu er en milepæl sat. Det gælder også en uromager som Pippi Langstrømpe! Hvor var børn og andre mennesker dog henne uden hende?

Men tilbage til Auschwitz. Det grænseoverskridende billedværk "Lejren" af ordmager Oscar K. (pseudonym for Ole Dalgaard) og tegner Dorte Karrebæk, der netop er udkommet på Høst og Søn, er ikke for sarte sjæle. Og slet ikke for små børn.

Men det åbner dine øjne. Bogen fortæller det, som 1000 Hitler-biografier ikke kan sige. Den fortæller om den evige Hitler. Om, at vi formes i forme, rettes til på institutioner, får vingerne skåret af og derfor mister kontakten til den indre Pippi, når vi kommer ud igen fra barndommens lejr. Her er barndom uden barndom. Her er liv uden liv. Smil, der aldrig når øjnene. Eller som John Lennon udtrykker det i sangen "Working Class Hero": "As soon as you?re born they make you feel small/ by giving you no time instead of it all."

Bogen "Lejren" tager afsæt i virkeligheden. I flygtningestrømme og kz-lejre. I undertrykkelse og umenneskelighed. Men den er andet og mere end historie. Selvom den har navn og årstal, skyldige og ofre. For den begynder og fortsætter i os selv. Som al god kunst.

kultur@k.dk

I denne klumme skriver Kristeligt Dagblads litteraturanmeldere Liselotte Wiemer og Lars Handesten på skift hver lørdag om forbindelserne mellem bøger og eksistens både historisk og aktuelt.

2011.02.01

LEKTØRUDTALELSE

Anvendelse/målgruppe/niveau
Ved første øjekast kunne man pga. formatet og de gennemillustrerede sider tro, at Lejren er en billedbog for mindre børn. Det er det på ingen måde. Det er derimod en barsk allegori over barndommen som en umenneskelig arbejdslejr, og målgruppen er voksne og unge samt større børn fra ca. 12 år i fx en undervisningssituation

Beskrivelse
Dorte Karrebæk er en talentfuld dansk illustrator og Oscar K. forfatter til kontroversielle børnebøger. I 2009 udgav de sammen den barske billedbog Idiot!, og Lejren er ligeledes hård kost. Den skildrer barndommen som en rå og umenneskelig arbejdslejr, som man kun kan overleve, hvis man opgiver sin selvstændighed og individualitet. Alle ender således som ensrettede og fantasiløse voksne. Karrebæks akvareller og Osckar K.'s tekst spiller fint sammen og leder tankerne i retning af kz-lejre, og bogen er et opgør med forestillingen om barndommen som et lyst og legende frirum. Budskabet er barskt og ubehageligt, og det er ikke en bog, som lader sin læser uberørt

Sammenligning
Med denne bog vandt Karrebæk og Oscar K. i 2010 førstepræmien i Statens Kunstråds konkurrence om den illustrerede børnebog. Det er afgjort en flot bog, men jeg vil være forbeholden med ligefrem at kalde den en børnebog - den er barsk og henvender sig mindst lige så meget til voksne som til børn

Samlet konklusion
Flot kunstnerisk billedværk om barndommen som en umenneskelig og barsk koncentrationslejrlignende arbejdslejr, som ingen slipper uskadt igennem. For voksne, unge og større børn fra ca. 12 år
Lektør: Lone Krøgh

2011.01.31

Också om detta måste vi våga berätta

Oscar K och Dorte Karrebæk: Lägret

Margareta Sörenson, Exressen, läser en bilderbok om ett annat Auschwitz.

Om detta måste vi berätta. Frågan är bara hur. Lägret är en stor och på många sätt vacker bok, hemsk men inte brutal, fasansfull men inte skräckinjagande. Hur kan den vara vacker? Får den alls vara vacker?
Dorte Karrebæk och Oscar K är nominerade till Almapriset i år, och både deras bok Idiot! (2009, förra året översatt till svenska och utgiven av Daidalos) och Lägret har skapat debatt.

Kan man skildra ett förståndshandikappat barn, som när han är vuxen blir en sådan börda för sin gamla mor (och kanske också för sig själv) att hon ”barmhärtighetsmördar” honom? Kan man skildra ett utrotningsläger så att det blir möjligt att i någon mening förstå, också för barn?

Samtidigt har diskussionen börjat cirkla kring de svenska stora förlagens försiktiga utgivning och undvikande av de konstnärligt djärvare danska barnböckerna. Lilla förlaget Daidalos tänker modigare och ger ut.

Lägret är inte en bok för små barn, men skolbarn och vuxna kan tillsammans läsa och begrunda boken om vad ett koncentrationsläger kan vara. Författar- och bildmakarduon har noga tänkt igenom sitt ”hur” och utgått från barnens perspektiv när man förlagt just det här lägret till en opreciserad tid och plats. Den vuxna läsaren känner genast igen bilderna från Förintelsen, referenser som rimligen är okända för barn.

Men genom att låta boken både handla om ett av nazisternas koncentrationsläger och samtidigt om andra tänkbara läger har man öppnat för ett nödvändigt brobygge mellan historia och samtid.

De stora bilderna i mjuka, glesa, dimmiga pasteller undviker blodet, slagen och misären, men skildrar fruktan, hopplöshet, förnedring. Bilderna erbjuder ett slags flyktmöjlighet både för läsarens tanke och för barnen i boken. I detta läger, som i så många andra, dör en del av fångarna, av barnen. Bilderna skildrar döden som ”skelettskuggor” och de döda som ”de genomskinliga”; gränsen mellan liv och död är tolkningsbar.

Lägervakterna bär röda clownnäsor och någon sorts uniformsjackor som liknar scenarbetarnas på cirkus. Det är en lisa! Man tackar för denna lilla räddnings-flotte, en möjlighet till distans, som på ett subtilt sätt ändå diskuterar det orimliga, hialösa, absurt galna i att beröva sina medmänniskor allt. Och att en läger-orkester får spela upp med pompa när det värsta väntar.

Samtidigt suger denna symbolnäsa också upp skräckaspekten, som ökat på den röda plastbollens betydelse i vår samtid: clownansiktet som en mask, en fasad som döljer ett grymt, psykotiskt och förvridet inre.

Barnen förlorar sina namn och får nummer i stället. Men deras vänskap och längtan efter värme, minnen och gemenskap är ännu djupare än den yttre identiteten – detta är en människa.

Slutet kan tolkas som att lägret till sist öppnas och barnen befrias. Eller förintas, en annan slutlig befrielse för världens lägerfångar, barn som vuxna. Också om detta måste vi våga berätta.

2011.01.27

En knuger uden udgang

Dorte Karrebæk og Oscar K. udforsker fortsat på begavet vis grænselandet for, hvad børnebogen kan beskæftige sig med, men spørgsmålet er denne gang, om Lejren i sidste ende overhovedet er for børn?

Af: Henning Mørch Sørensen i Information

Hvis man indledningsvis holder fokus på det rent æstetiske, kan man konstatere, at Lejren,som i 2010 vandt 1. præmien i Statens Kunstråds konkurrence om den illustrerede bog for børn fra otte-12 år, på udtryksplanet er et imponerende stilsikkert og dristigt gennemført værk.

I prosaisk kortform handler Lejren om en flok børn, der ankommer til et sted, som ved en første betragtning kan minde om en sommerlejr med en klovneklædt kommandant. Her males der heste, som påføres børster som hale. Stedet er med tekstens tvetydige ordvalg både Alle-steder og Ingen-steder, en dobbelthed der konstant leges med, så læseren via en række glidninger på såvel tekst- som billedplan hurtigt skaber associationer til en blanding af kz-lejr, flygtningelejr og opdragelsesanstalt.

I begyndelsen har børnene navne og personlige ejendele, men ret hurtigt bliver de anonymiseret til kronragede numre i ens fangedragter. Over lejrens portåbning står der Kærligheden besejrer alle mejslet med den typografi, vi kender fra kz-lejrsinskriptionen Arbeit macht frei. Depersonaliseringen gennemføres med uhyggelig konsekvens. Anskueliggjort i en række små bevægende historier, der handler om behovet for nærvær og tabet af erindring. Og billedmæssigt udtrykt med frysende effekt i parallelopsætningen af det opslag, der henholdsvis viser 8 navngivne børn ved ankomsten til lejren og lidt længere fremme det samme opslag nu med kronragede børn kun udstyret med et nummer.

Gennemsigtige spøgelser

Lejren er med andre ord en bred metafor for en opdragelses- eller afrettelsesproces, der som en anden pølsemaskine spytter børn ud i den anden ende. Til sidst venter eksamen. Med trommemusik og piccolofløjtetriller og en voksende række af børn »i lidt for store jakker og sorte huer«. Kun tre-seksten når ikke igennem. Han har været obsternasig og sidder som straf i Hullet. Da han åbner døren og kommer ud i det mælkeagtige forår, ser han de andre børn som gennemsigtige spøgelser i lasede kitler. Uden at kende retningen går han ud i det visnede landskab, hvor lyset toner ud.

Bogen indledes med et blomsterdækket opslag med den korte tekst »Barndommen overgår alle …« Blomsterne er sorte og røde og udstråler en sært forvredet dobbelthed af liv og død. I samspil med den lakoniske tekst anslås der her en indledningsakkord, der med sin tilstræbte tvetonethed lader det molfarvede dominere. Det er de selvsamme, nu henvisnede blomster, tre-seksten træder henover i bogens slutning, hvor bogens indledende tekst gentages med en farve, der toner ned mod et forsvindingspunkt. Rammen fastholder således en rituel, cirkulær tilbagevenden til udgangspunktet. Herfra kan et nyt barndomsforløb gentage det overordnede mønster: Barndommen overgår alle.

Lyset mangler

Karrebæk og Oscar K. har om nogle i en årrække været kreative frontkæmpere, når det gælder tematiseringen af kontroversielle, tidligere tabubelagte emner inden for børnelitteraturen. I flæng kunne fra de sidste par år nævnes
Børnenes bedemand(2008), De skæve smil(2008) samt
Idiot!(2009). De handler alle på forskellig vis om døden og er såvel etisk som æstetisk udfordrende udsagn om og fortolkninger af den menneskelige tilværelse. I reflekteret øjenhøjde med børnelæseren. Og så har de alle tre et særligt og raffineret gennemarbejdet virkemiddel, der hedder humor. Humoren -og med den også muligheden for en forløsende distance- er af gode grunde totalt fraværende i Lejren. Den er ikke mulig at indfælde i et projekt, der har en dobbeltbunden metafor som sit omdrejningspunkt. Det er således både Lejrens styrke og svaghed.

Naturligvis skal børn gennem litteraturen inviteres ind i den verden, der er de voksnes. Men der skal være en sprække et eller andet sted. For mig at se er Lejren en knuger uden udgang. Den canadiske sanger Leonard Cohen siger det i sangen »Anthem« på flg. måde: »Theres a crack in everything, thats how the light gets in«. Det lys er ikke synligt i Lejren.

2011.01.27

Utryghed i uskyldens univers

Af Sara Nørholm i Kristeligt Dagblad

Barndommens Land. Oskar K. og Dorte Karrebæk sprænger med "Lejren" suverænt rammerne for, hvad en billedbog for børn kan være

Da jeg gik i 2. klasse, bad jeg min højtelskede dansklærer om at skrive i min poesibog; den var i blåt velour med flotte, blanke ark, og endnu stod der kun et citat af Paludan-Müller, som min drilske matematiklærer åbenbart havde følt anledning til at finde frem:

"Fromme danske kvinder! Det er Danmarks mål".

Min dansklærer tog bogen med sig hjem, og da hun kom tilbage med den, havde hun skrevet et vers af ham, der senere viste sige at være hendes gode ven og nabo ovre i Hjortekær, Benny Andersen: "Verden er stor. Kaldes 'Moder Jord'. Der findes børn, der må lygte, men du har intet at frygte. Ingen skal mishandle dig - håber jeg."

Jeg blev glad, husker jeg, men samtidig også en smule forurettet, for hvad lignedede det egentlig at komme der og skrive alverdens utryghed ind i min nye poesibog?

Det samme spørgsmål kan man for så vidt stille Oscar K. og Dorte Karrebæk, der med "Lejren" endnu engang sprænger rammerne for, hvad en billedbog for børn kan være: Hvad ligner det at nedfælde utrygheden, mishandlingen, uretfærdigheden på barndommens blanke ark?

Og vel at mærke gøre det så suverænt, at an som læser ikke slipper bogen, selvom man væmmes og anfægtes inderligt af ord og billeder.

Den store bog består af en række dobbeltopslag, hvoraf det første forestiller røde blomster på en blå baggrund. Ser man kun det røde og blå, er billedet smukt og fredfyldt.

Men op imellem de røde blomster trænger en anden slags vækster; de er mørke og står som svajende skikkelser med tungen ud af halsen, som om de græder, skriger eller kaster op.

Og den røde farve viser sig snart at gå igen i de voksnes uniformsjakker. Øverst til højre står ordene: Barndommen overgår alle ...", som en modsætning til forestillingen om, at barndommen overgår alt andet, og en markering af bogens grundsynspukt: at man ikke kan slippe for barndommen, men er tvunget til at stå den igennem, indtil man sllippes ud på den anden side - som voksen.

Lejren er et billede på barndommen selv. En grusom gennemført allegori med associationer til kz- og flygtningelejre, asylcentre og - i den forbindelse ikke mindre ubehageligt - de institutioner et almindeligt barn i i dag tilbringer alle barndomsårene inden for.

Man ser børnene ankomme og få numre i stedet for navne, de får håret barberet af og frataget tøj og ejendele. Barakkerne har blomsternavne, og de voksne er klædt ud som klovne, for det er naturligvis kærligt ment. Over porten står der i velkendte, smedede versaler: Kærligheden besejrer alle. Barndommen er indespærring, behovsudskydelse, normalisering, underholdning på de voksnes præmisser - alt sammen for børnenes egen skyld.

Oscar K. skriver med få ord børnenes karakterer og historier frem, så man som læser spontant sørger over, at man til sidst har glemt, hvad de hedder. Og netop navnet er vigtigt, for det er deri, håbet om alligevel at overleve som et helt menneske ligger gemt.

"Kun en nidding tager livsmodet fra et barn," skrev K. E. Løgstrup for godt 30 år siden om Bant Hallers "Katamaranene". Men det er heller ikke det, bogen vil. Den vil snarere vise, hvordan barndommens land også kan se ud.

"Lejren" vandt i 2010 førstepræmie i Statens Kunstråds konkurrence for bedste illustrerede bog til aldersgruppen 8 til 12 år. Man kan bestemt diskutere om bogen overhovedet er for børn. Men det står ikke til diskussion, at den politiske billedbog med "Lejren" er genopstået i en ny, æstetisk formfuldendt udgave.

2011.01.27

Barnets koncentrationsläger

Marie Pettersson har i HD läst den kontroversiella barnboken "Lägret".

Hon som bara kallas "den långa flickan" vill behålla sin fiol, men det får hon inte. Allt tas ifrån dem, barnen som står i den långa kön; deras kläder, deras namn, deras hår. Snart är de bara skuggfigurer och sifferkombinationer: 3-13, 0-18, 3-14.

När vi först träffar dem är de fortfarande barn med namn och tillhörigheter. John, Rakel, Hamid, Harry, Elvira som redan vid ankomsten är svag och blöder näsblod: "Elvira går inte vidare", tänker John som själv spottat upp sig inför uppdelningen: "De delar upp barnen / i dem som ska in i duscharna / och de andra, de som slukas upp av skymningen".

Och John får rätt, Elvira går inte vidare, hon försvinner ut ur berättelsen med ett rött kors över ansiktet.

Det danska barnboksparet Dorte Karrebaek och Oskar K. har i ett antal bilderböcker försökt sudda ut gränserna mellan barn- och vuxenlitteratur och brutit tabun kring vad man egentligen kan/bör läsa om och i förlängningen tala om med sina barn.

På svenska finns sedan förra året boken "Idiot", där vi möter den förståndshandikappade August och hans slitna mamma på vandring genom livet. Boken slutar vackert och svart med att modern tar sitt eget och sonens liv.

Berättelsen för med sig många tankar, kring utanförskap, självuppoffring, liv och död, dröm och verklighet, tro, och visst är det tufft med en barnamörderska som hjältinna i en berättelse för barn – kanske drar sig många för de samtal som oundvikligen måste följa på läsningen av en sådan bok?

Den nya boken Lägret, som på omslaget helt riktigt kallas "allåldersbok", är inte heller den en enkel match att läsa med ett barn – eller ens med en vuxen.

Vi befinner oss i ett koncentrationsläger som av allt att döma verkar vara Auschwitz. Vi följer hur barnen sakta men säkert anpassar sig – eller faller samman – i de här vidriga omständigheterna som de plötsligt befinner sig under.

Några flyr med fantasins hjälp, som 3-16 som är van vid att leva i sin inre värld, där de vita hägrarna är hans tröstande kompisar. Eller 3-12 som tidigare bott på en flyktingförläggning och vet hur man överlever i tuffa tider.

Överhuvudtaget verkar de tidigare erfarenheterna spela stor roll för barnen och deras överlevnadsförmåga. Den långa flickan, 3-11, kastar sig mot elstängslet och dör då hennes enda tröst i livet, fiolspelandet, missbrukas i lägret.

De vuxna, lägervakterna, ser alla likadana ut – i sina färgglada kläder och stora röda clownnäsor bidrar de till berättelsens absurda känsla.

Barnen, däremot, ser inte ut som barn. Deras kalrakade hjässor, skeletttunna kroppar och likadana grå särkar gör att de mest liknar gamla gubbar.

Och runtomkring dem cirklar "skuggskeletten", barnen med låga siffror, de som varit på lägret mycket länge och nu glider omkring i mörkret som vålnader. Det är skräckinjagande. Dorte Karrebaeks bilder är kompromisslösa, de viker inte undan för smärtan och ensamheten.

Här finns förstås mycket att tala om: ondska, krig, svält och gemenskap. Nej, det här är ingen barnbok i traditionell bemärkelse. Men kanske är den etiketten ointressant. Bra litteratur som spränger gränser, utmanar och tänjer och bråkar, det är det hursomhelst.

Samtidigt framgår det tydligt att det här inte alls, eller åtminstone inte endast, handlar om koncentrationsläger och extrema livsförhållanden.

"Barndomen drabbar alla", står det på bokens första sida, och "Lägret" går lätt att läsa som en allegori över barndomen i stort. Lägret, det skulle kunna vara ett sommarkollo, ett dagis, en skola – eller hela verkligheten upplevt ur barnperspektiv. De vuxna utövar makt, normaliserar, etiketterar, inplacerar. Barnen lyder, gråter, förlorar sig själva. I bokens slutscen vandrar ett av barnen, John, ut i friheten, vuxenvärlden, men han har glömt sitt namn och han vet inte längre vart han ska ta vägen.

Så börjar alltsammans om igen: "Det är sommarlov och sent på eftermiddagen. Barnen anländer i bussar och tågvagnar."

Barndomen som koncentrationsläger – ja, det är en magstark metafor.

Men i Oskar K.s och Dorte Karrebaeks händer förvaltas den väl, den blir ingen tom provokation, istället tvingar den oss att se de strukturer som bor djupt inne i oss.

2011.01.26

Barnen livs och död i Lägret

av Mats Dahlberg i NWT

Bilderboken ”Lägret” av Oscar K. (text) och Dorte Karrebaek (bilder) sägs vara en bok om ”att byta en verklighet mot en annan”.

”Lägret” påstås också vara en allegori för barndomen.
En bok som ”slår upp dörrarna mot alla slags miljöer och tidsåldrar”.

Låt gå för detta med en allegori för barndomen!
Men ”Lägret” (övers. från danska av Marie Norin, Daidalos förlag) är svår att se som någonting väsentligt annat än en skildring av barn i ett tyskt förintelseläger.

I den amerikanske tecknaren och författaren Art Spiegelmanns berömda Maus-album är de judiska lägerfångarna möss och lägervakterna är katter.

I Oscar K:s och Dorte Karrebaeks mycket starka, nästan outhärdligt starka, ”Lägret” är vakterna vuxna som är klädda som clowner: Randiga byxor, skojiga hattar, lösnäsor.

Det gör det hela ännu mer grymt.

För inte för ens ett ögonblick kan läsaren/betraktaren släppa tanken att boken är en fasansfull skildring av barn i ett arbets - och dödsläger.

De då och då uppdykande hänvisningarna till sommarlov och skolexamen förändrar inte det intrycket.

Men det är - det ska erkännas - faktiskt inte omöjligt att se den hemska skildringen som en berättelse om barndom.

”Lägret”, som ges ut samtidigt i Sverige och i Danmark, berättar om en grupp barn som en solig sommarlovsdag körs med tåg och buss till ett läger.

Därframme tas allt ifrån dem. Koffertar och väskor, leksaker, en fiol tas om hand, barnens namn försvinner därnäst och ersätts med nummer.

Därefter förs barnen i för att duschas. Någon funderar på att smita, men det går inte längre, det är för sent.

Och över ingången till lägret finns den stora skylten: ”Kärleken besegrar alla”.

Efter dusch, klädbyte och bortrakning av allt hår blir det mat, torrt bröd och tunn och grumlig soppa. En del av barnen kastar bort brödet, andra sliter uthungrade åt sig brödbitarna och tuggar i sig de torra bitarna.

Sovdags på lägeravdelningen ”Smörblomman”: Sex personer ska rymmas på varje träbrits.

Barnen somnar hungriga.

Den tid som sedan följer fylls med arbete.

Kring lägret finns ett stängsel. ”Håll er borta från det”, viskar ett av barnen. ”Det är ström i det”.

Skuggskelett vandrar omkring.

Vuxna bär bort sjuka barn.

En morgon upptäcks att en flicka hänger på stängslet. Under natten har hon kastat sig mot de strömförande trådarna.

En pojke bestraffas med Lådan, ett mycket trångt utrymme där han sitter inlåst: ”Det gör honom inget. Bara han får vara för sig själv”.

Dorte Karrebaeks bilder är i många fall mycket mer uttrycksfulla än de ”bilder” man får inom sig vid läsningen av andra och mer berömda lägerskildringar.

En bild säger mer än tusen ord, kanske.

Den prisbelönade danska konstnärens bilder och hennes medarbetare Oscar K:s ordkarga och ibland aningen medvetet mångtydiga text kanske är just vad bokens reklam påstår: En bok om barndom, och att byta en verklighet mot en annan.

Men ”Lägret” är tveklöst i första hand en djupt skakande bok om perversa ideologiers övergrepp även mot barn.

Kanske är en av dessa ”ideologier” vuxenblivandet, det går inte att utesluta.

Men ”Lägret” är en svårglömd bildberättelsebok om hur barn kastas in i ett tyskt koncentrationsläger och där förvandlas till nummer och slavarbetare.

Tills dess att slutet kommer.

2011.01.25

Barnbok om koncentrationsläger - kanske inte för barn

Sveriges Radio Kulturnytt

I det danska barnboksparet Oscar K och Dorte Karrebaeks förra bok Idiot från 2010 tar en mamma med sig sin son i döden av barmhärtighetsskäl. Deras ny bok heter Lägret och är minst lika kontroversiell. Den har beskrivits som en barnbok om ett koncentrationsläger.

Pepprat med referenser till Auschwitz - hør her.

Präktifieringen av barnbokslitteratur

Kulturnytts Lars Hermansson tog med boken Lägret till barnboksförfattaren Gunna Grähs för ett samtal om barnlitteratur där allting inte ordnar sig till slut.
Förlag ber författare stryka material som de anser är olämpligt för barn. Kulturnytt. Herman och Gunna Grähs om Oskar K:

Herman och Gunna Grähs om Oskar K

Första uppslaget i Lägret, med groteskt köttiga blommor, drabbar vem som helst. Det är vackert och olycksbådande.
För sen brakar ett stillsamt helvete lös. Åtta barn anländer till ett läger, de får håret avrakat och de vuxna tar ifrån dem deras namn.
Det är pepprat med referenser till Auschwitz, en snirklig skylt vid lägerentrén lyder "kärleken besegrar alla", barnen kallas 3-16, 0-18, 3-11 och de arbetar på dagarna, instängda av elstängsel, och vaktade av elaka clowner. Barnen förvandlas rent fysiskt till vuxna (om än mycket magra sådana) i takt med att de bryts ned. Raffinerat, och ganska obehagligt.

Är man äldre än 15 år går det bra att läsa Lägret som en berättelse om vuxenvärldens makt och kontroll över barnen, en smärtsam poetisk saga, med störande vackra bilder. Men om ett barn skulle klara av det, eller för alltid få en snurrig bild av förintelse, vuxna, cirkus, det är högst oklart.

Lägret är översatt till svenska av Marie Norin.

2011.01.22

De får kærligheden at føle

Af Jens Raahauge i Folkeskolen

Barndommen overgår alle i denne gruopvækkende historie, der leder tankerne hen på koncentrationslejrene, og som imod al sund fornuft ikke bare er sådan at ryste af sig.

Barndommen overgår alle, står der på første opslag over et flor af kødædende planter med blodrøde, hjerteformede blade. Dobbelthederne er ildevarslende, og signalet holder i den grad stik: Børn føres med togvogne og busser til lejren, som har umiskendelig lighed med koncentrationslejrene, men de voksne bærer klovnekostumer. Over lejren står "Kærligheden besejrer alle".

Børnene bliver kronraget for at undgå epidemier, får deres navne erstattet af numre, alle deres ejendele bliver taget fra dem, de får uniformer og sparsom kost, de sover tre og tre i trange senge og producerer røde heste. Men en dag skal der være kalas, den lange pige, som spiller violin, bliver majet ud for at give koncert. Kort tid efter kaster hun sig ind i det elektriske hegn, der omgiver lejren. Alle børnene mister deres identitet, de fleste får udvisket deres drømme, mens sentenser fra deres tidligere liv af og til sniger sig foruroligende ind som meningsløse brokker.

Men en dag spilles høj og munter musik. Inspektøren ønsker dem tillykke med deres eksamen, og de overlevende stimler ud af lejren i lidt for stort tøj. En enkelt har gemt sig, og da han kommer ud, er lejren jævnet med jorden, og de kødædende planter ligger visnet, mens den drømmehejre, der har holdt ham oppe, står midt i de døde planter, mens der varsles nye børns komme i togvogne og busser.
Skildringen af barndommen er simpelthen så konsekvent grusom, at læsningen skriger på modsigelse.

Men sproget er så inciterende og nøgent og illustrationerne så grænsesprængende i en helvedets æstetik, at læseren på én gang må videre i fortællingen og stoppe op for at fordybe sig i sprogets og billedernes detaljer.

Dette kan simpelt hen ikke passe, det er at gå for vidt! Og så lykkes det alligevel Oscar K. og Dorte Karrebæk, disse to helvedes skabere, at riste både lærerlæserens associationer og refleksioner i denne skærsild: Hvor tit har jeg ageret klovn over for børn? Hvor ofte har jeg foranstaltet en optræden for at gøre det repetetive og testbare udholdeligt? Hvor mange har jeg fået til at kaste sig i det elektriske hegn? Hvor mange har jeg taget den inderste lyst fra? Og hvor mange har jeg udsultet i deres eget bedstes navn?

Bogen har vundet førstepræmien i Statens Kunstråds konkurrence om den illustrerede bog. Og det er i den grad fortjent. Den er svær at komme uden om; den er umulig at være uberørt af.

Denne bog er mere aktuel en nogensinde, nu hvor der er konsensus om at give point til dem, der kan komme strømlinet og hurtigst gennem barndommen, hvor alle diskuterer efterlønnens afskaffelse, men hvor ingen interesserer sig for muligheden for barndommens anskaffelse.

2011.01.21

Billedbog: Det var den barndom - seks af seks stjerner

Af Kari Sønsthagen, kultur@berlingske.dk

Er skolen en slaveanstalt og børns opvækst at ligne med en kz-lejr? Ifølge billedbogen »Lejren« af Oscar K. og Dorte Karrebæk er barndommen en dom til ufrihed, der varer i hvert fald skoletiden ud. De to vandt sidste år Statens Kunstråds konkurrence om »Den illustrerede bog« til trods for konkurrencens første krav, nemlig at værket skulle rette »sig mod børn fra 8-11 år«. »Lejren« henvender sig til unge og voksne. Og er intet mindre end formidabel!

»Lejren« er en stor fortælling om den undertrykkelse, børn udsættes for via opdragelse og skole. En fortælling med rod i romantikken og reformpædagogikken, som er fortalt før. I den sammenhæng tilfører bogen intet nyt. Men intensiteten på tekst- og billedsiden er ny. Den er simpelthen bedre skrevet og illustreret. Og meget skarpere. Sammenligningen mellem opvækst og koncentrationslejr giver historien kant.

Kontraster

Vi følger otte børn, portrætteret så levende af Karrebæk, som var de kalkeret over virkelige snapshots, før og efter de er frarøvet alt: hår, tøj og navne. Anonymiseret og uniformeret sættes de til at male og sætte haler på træheste. Mad er det småt med. De sover seks i hver køje. Kontrasterne er hårdt trukket op. Bogens voksne taler cirkustysk, er umåde velnærede og iklædt forløjet festlige klovnekostymer og -næser. Børnenes barakker har velduftende navne som ranunkel, klokkeblomst og bellis.

Stedet er ubestemt europæisk. Fortællingens tid uvis, men børnenes navne og udseende, og lejren med, minder mest om midten af 1900-tallet. John eller »3-16«, som han kaldes efter anonymiseringen, følges tættest. Han er en overlever, der kan regne den ud og klare sig. Da de andre får eksamensbevis og studenterhuer, gemmer han sig, til anstalten er jævnet med jorden og barndommens blomsterflor visnet til en bleg skygge af bogens første opslag. Kun hans drømmes snehejre står tilbage og giver håb.

Forrygende

Lige siden deres første samarbejde om »Carlos & Co« fra 2003 har parret Oscar K. og Dorte K. trådt nye veje for børnelitteraturen. Ikke mindst i serien om »De tre« og »Børnenes bedemand«. Men »Lejren« er deres mest sublime samarbejde. Oscar K.s tekst »slår« hårdt med sin nøgterne, poetiske ironi blottet for føleri. Bogens første ord er »Barndommen overgår alle …« illustreret i akryl med et obskønt blomsterflor i brunt og skingerrødt på en isnende blå baggrund, en skærende kontrast til ordene, som indvarsler, at man vil gå fra grumt til værre.

Billederne er forrygende og foruroligende med referencer i stil og farvevalg til Vilhelm Hammershøi, Michael Kvium og Palle Nielsen. Ordene får helt bogstaveligt også lyd på enkelte opslag med gengivelse af nodelinjer fra Julius Fuciks »Gladiatorernes indtogsmarch«, Bruchs violinkoncert og John Philip Sousas »Stars and Stripes Forever«. Kender man musikken ganges ironien op. Frysende godt!

2011.01.20

SØREN VINTERBERGS TALE VED UDGIVELSE AF LEJREN

Børnebogen — fra torturredskab til farlig filosofi
Mikkel Ais Andersen i Kristeligt Dagblad

Børnebogen har altid fulgt samfundsudviklingen. I 1970'erne begyndte den første gang at nedbryde tabuer, og i dag forlanger børnelitteraturen igen, at barnet tager stilling til sin egen tilværelse og får det bedste ud af livet

"Gennem tunnellen. Så mørkt, der er. Farvel, Mit lille Uhyre! Farvel mig! Gennem mørket ud i lyset, op ad himmelstigen, hvor jeg skal sidde på Guds højre hånd og dømme levende og døde. De hvide fugle bliver mindre og mindre, til sidst kan de sidde i brystlommen ... i varetægt mig tag."

20. januar 2011

på Biblioteket Kulturvïærftet, Helsingør

Da Statens Kunstfond udskrev konkurrencen om Den illustrerede bog, ville de lægge vægt på (citat): ”betydelig kunstnerisk kvalitet både i billedkunstnerisk og litterær optik, herunder strïæben efter kunstnerisk nybrud”
Så man kan sige, at de selv har været ude om det!
I prisoverrækkelsestalen blev "Lejren" simpelthen beskrevet som intellektuel sabotage, nemlig mod et ellers vedtaget skandinavisk billede af barndommen som et legende frirum. Ophavsmændene er vist enige. Som Dorte Karrebæk ironisk bemærkede, da jeg talte med hende forleden om bogen og prisen til en præsentation, vi havde i Politiken i lørdags:
"Bare man er tilstrkkeligt negativ, får man opmærksomhed!"
Hvad hun mente med det, fremgår af billederne eller rettere: bogopslagene omkring os. Bogen er vist i hvert fald sabotage imod konkurrencens krav om, at vinderbogen skulle henvende sig til de store børnelæsere. For som Dorte også sagde den dag i telefonen fra Spanien:
"Den her bog er vist ikke for børn."
Har hun ret? Se jer selv omkring, og døm!

Det er ingen overraskelse, at nybrud kommer fra Dorte Karrebæk og Oscar K - i det følgende for kortheds skyld kaldet DK & OK, ikke at forveksle med det populære band Bjørn & Okay. I deres frenetiske produktivitet har de to i de seneste ti år gjort imponerende forsøg på at sprænge stadig nye tabuer og genre- og aldersgrænser.

Flere anmelderes anstændighedsgrænser var f.eks. nået, da parret først udgav Børnenes bedemandï - han har specialiseret sig i at begrave børn! - og derpå bogen Idiot! om den udviklingshæmmede August og hans Lille Uhyre af en plasticpose i snor. Grænsen mellem den voksnes erindringer og barnets sansning har Dorte K bl.a. udforsket med den selvbiografiske I tilf�lde af krig, som jeg vil anbefale til den, der har svært ved at følge hendes associationer; det er et nøgleskrift. Oscar K - for slet ikke at tale om hans dobbeltgængere Enrique Vila-Matas og Ole Dalgaard - har senest sløjfet grænsen mellem roman og tegneserie sammen med Teddy Kristiansen i en graphic novel for voksne, Gensyn med Heisenberg, en bog hvis tekst og tegninger simpelthen mimer komplementariteten mellem energi og masse; kun læserens svimmelhed svarer til Plancks konstant.

Grænsen mellem bøger for voksne og bøger for børn har Dorte & Okay sammen gennemhullet med bøgerne til serien om Illustreret Verdenslitteratur: Voltaires uskyldigt frivole Candide og Shakespeares Hamlet i cowboydrenge og solbriller. Snart følger Dostojevskijs Raskolnikov og Raymond Chandlers Den store søvn.
"Kan det blive værre?" spurgte Steffen Larsen i min egen avis efter udgivelsen af"Børnenes bedemand". Og han svarede selv: "Ja, absolut! Det er svært at forestille sig et nyt tabu mere ekstremt end "Børnenes bedemand". . . Men Karrebæk og K vil garanteret finde ét. Der er jo altid holocaust!"
Og ganske rigtigt: Nu har vi fået "Lejren" som den foreløbige kulmination af alders- og genreforvirring: En fortælling, hvis tekst er så fåmælt, at den i al sin frysende associationsrigdom kan stå på bagsiden af en indlæggelsesordre til den lukkede afdeling. Og hvis lige så associationsynglende billeder er så overvældende i deres format og disproportionering, at de bekræfter en gammel iagttagelse: Djævelen befinder sig i detaljen. I dette tilfælde ikke mindst i ensretningens dæmoni.

Den illustrerede bog plejer egentlig at være det udtryk, vi bruger om bøger for voksne med tegninger i til forskel fra netop billedbogen. Men også her har grænserne altid flydt, i min barndom såvel som i Dorte & Okars, der begyndte lidt senere end min, henholdsvis i 1948 og 1950.

Når vi dengang nåede til bibliotekets hylder med Store Formater, kunne vi støde på Boccaccios Decameron med Ungermanns tegninger til, og for resten også Voltaires Candide, som Ungermann billedliggjorde før Dorte. Og på hylder i almindelig højde stod også Sikker Hansens gennemillustrering af Johs. V. Jensens Kongens Fald i nyudgaven fra nobelprisåret 1944. Eller for den sags skyld Storm P.s tegninger til sin egen lommefilosofi i Min hund Grog og andre monologe anekdotesamlinger, såvel som Bo Bojesens levendegørelser af Mark Twains eller Jerome K. Jeromes humor. Illustrerede udgivelser af en art, vi aldrig mere ser, men hvis billeder for nogle generationer er uløseligt forbundet med oplevelsen af fortællingerne. Gid Statens Kunstfonds næste konkurrence også måtte frembringe flere af den slags bøger.

Arne Ungermann er vel den tegner, Dorte ligner mest. Hans grumme surrealisme i de første kulturradikale børnebøger sprængte også grænser. Tænk bare å hans illustration til børneremsen Av goddav, må jeg låne din sav i hans og Jens Sigsgaards anden samling, Abel Spendabel fra 1945: Kirketårnet og spegepølsen, giraffens hals og damens lår er savet over, og i træet saver manden iltert løs i den gren, han selv sidder på: Av, goddav! Må jeg låne din sav? Vel må du ej, du må gå din vej! Men selv vejviseren (til Høng 2 km) er savet over. Jeg kender ikke noget bedre billede på den moderne mands arrige selvdestruktion. Og var det måske et billede for børn? Mange voksne mente det ikke dengang.

Andre grænsetilfælde i vores barndom var de xylografiske eller litografiske mesterkompositioner i vores barndoms store formater: Dorés bibel, som Torgny Lindgren skrev en rystende roman om for nogle år siden, og som her hjemme fulgte Morten Pontoppidans genialske indfald i bibelhistorien, fortalt for Mosesbarnet. Tag bare det udførligt skraverede litografi af sværdet, der er parat til at flække spædbarnet på kong Salomons bud! Det billede blev da brugt i søndagsskolen.
Eller tag Grimms Eventyr i Carl Ewalds genfortælling. Grumme og æggende billeder, lige fra Robert Leinwebers litografi af Gåsevogterskens nøgne, hvide fylde og lange hår ved brønden og til Philip Grot Johanns perspektivforstærkede snapshot af dødningen med skægget i postkassen, nå . . . skægget i ambolten i eventyret om Drengen, der gik ud i verden for at lære frygten at kende.

Om Grimms Eventyr sagde Dorte Karrebæk, da jeg forleden talte med hende:
"Da jeg var barn, kunne mine øjne ikke se sig mætte på illustrationerne i den bog, som mine bedsteforældre ejede. Det farlige, som vi ellers ofte får censureret ud af bøger for børn, er ikke fortællingen. Det farligste er forklaringerne, for de kan være forkerte, og de skal så møjsommeligt afmonteres igen."

Det er en del af hendes svar på filosoffen K.E. Løgstrups krav i sin tid om, at den, der skriver for børn, må lægge bånd på sig selv på grund af barnets manglende distance til stoffet, hun må respektere en moral:

"Ikke en moral som forfatteren tilskynder barnet til, men en moral som forfatteren pålægger sig selv i forhold til barnet. Den består i, at ingen forfatter tør tage modet på livet fra barnet. Fortælle så realistisk, som det i hele sin udstrækning går til i vor tilværelse, tør ingen børnebogsforfatter. For drister han sig til det, er han - fordi barnet er uerfarent - ovre i voldsdyrkelsen."

Ikke just noget smigrende billede af vores virkelighed: Realisme fører uvægerligt til voldsdyrkelse. . . ! Dét kan man imidlertid ikke beskylde Dorte & Okay for med "Lejren". Realisme er det slet ikke, selv om den jo heller ikke ligefrem kan kaldes lys og munter.

Meget af det, den bog er, fremgik egentlig af en mail til mig forleden dag. Den kom fra min gamle ven Birger Hoff, en garvet skolebibliotekar, mangeårig lektør og bestyrer af kommunale og regionale undervisningscentraler, som nu om dage tilrettelægger Skolebogsmessen, der i år finder sted i Roskilde den 9.og 10. marts - og hvor man for resten igen kan møde Dorte & Okay live. Han skrev:

"Hej Søren
Forleden dag læste jeg Dorte Karrebæk og Oscar Ks "Lejren", og den efterlod mig godt nok med nogle meget ambivalente følelser. På den ene side er det jo nogle helt fantastiske illustrationer og temaet med hensyn til børns udvikling er jo altid interessant, men, men, en allegori (kan man kalde det sådan?) hvor puberteten bliver en rejse igennem Hitlers koncentrationslejre med så stor illustrativ fuldstændighed, at man overhovedet ikke lades i tvivl, støder mig voldsomt og efterlader mig uden at kunne forklare, hvad jeg egentlig synes om den. På den ene side. Og på den anden side."

Jeg er enig i hans ambivalens - hvis man kan være det. Det er jo indlysende, at flygtninge- eller kz-lejren her ikke kan udgøre hele billedet af den barndom, der ”overgår alle”, som der står på første opslag. Men også at der er nogle træk i enhver barndom, der ligner disse flygtningebørns - om andet så kolonnerne af ensartede studenterhuer til sidst.

Jeg spurgte min ven, om jeg måtte citere hans mail:

"Naturligvis må du citere mig, men bogen rører jo ved noget i mig, så fascinationen, tiltrækningen er jo til stede, det må også gerne fremgå. . . Jeg har lige skrevet til et netværk af skolebibliotekarer, som jeg jævnligt holder møde med, at næste gang holder vi studiekreds om "Lejren"!"

Også fascinationen deler jeg helt og fuldt. Fra de små, halvgennemsigtige gnavervæsener til de grotesk store voksenklovner er hele universet jo netop så ubarmhjertigt som den virkelighed, Løgstrup og vi andre voksne kender, men sanset med øjne så vidåbne som børns og i deres perspektiv.

Men samtidig allegorisk, uvirkeligt, distanceret - bl.a. ved hjælp af de blå linealtrukne linjer, der ikke kun som flisevægge og gulve under og omkring figurerne udgør, hvad vi voksne genkender som forværelset til et gaskammer, men også minder om, at det her er tegnet som Dorte selv gjorde mig opmærksom på i telefonen. Ligesom de gennemsigtige væsener og de groteske klovne genopretter de rette blå linjer den fiktionskontrakt mellem læser og fortællere, som gør at vi kan holde ud, at børnene med numre i stedet for navne glæder sig til deres suppe og brød - som dagene går, og (de) venter på, at der ingenting skal ske.
Det er engang blevet udtrykt kort sådan: "Barndommen er en lykkelig tid - bagefter!"

Ole Dalgaard har selv (i en artikel i essaysamlingen Av, for sagomel) skrevet, at "måske skal bøger ikke nødvendigvis forstås, men give lyst til at forstå" - helt på linje med Dortes skelnen mellem fortællingen og forklaringen. Så jeg vil slutte uden forsøg på forklaring, men med et billede fra en fortælling eller to:

På det sidste opslag i den forrige billedbog fra Dorte & Okay gik idioten August "gennem mørket ud i lyset, op ad himmelstigen, hvor jeg skal sidde på Guds højre hånd og drømme levende og døde". Jo, drømme, ikke dømme. For passagen er en af Augusts præcist misforståede brokker. Her forvitret citatsalat af den lutherske trosbekendelse og 1. Mosebog (28. og 33. kapitel) om patriarken Jakob, der netop drømte om at klatre op ad himmelstigen og sidestille sig med Gud selv; og derefter tog brydetag med Gud, så han fik en hofteskade af det. Jakob holdt jo fast hele natten: "Jeg slipper dig ikke, før du velsigner mig".

Modsat de lammefromme og lydige forgngere, Abraham og Isak, er Jakob den første antiautoritære patriark, en himmelstormer. På samme måde har Dorte Karrebæk og Oscar K det åbenbart med fortællingen - i tekst og i billeder, for børn som for voksne: De slipper den ikke, før den velsigner dem.

Sådan skaber man den kunst, som tilhører og tilskuer ikke kan blive kvit igen. Sådan vil det gå jer med "Lejren", når først I har fået dens billeder og barnenumre ind i hovedet. Den slags kunst kræver mod til at gå imod enhver autoritet og konvention, overskride enhver grænse.

Jeg gætter på, det i bund og grund er dét mod, som de kloge hoveder i Statens Kunstfond har fornemmet, og som fik dem til at lade "Lejren" løbe af med sejren.
Tillykke igen! Især til os andre - læserne!

Søren Vinterberg, 20.01.2011

2011.01.20

EN PINEFULD BARNDOM - fem stjerner af seks!

Oskar K. og Dorte Karrebæk: Lejren
KAREN LISE SØNDERGAARD BRANDT
i JyllandsPosten

Oskar K. og Dorte Karrebæk har med ”Lejren” bedrevet en uhyggelig allegori over barndommen. Børnene i fortællingen får langsomt pint al personlighed, kreativitet og livsglæde ud af sig.

Kærligheden besejrer alle, står der på porten ind til lejren. For det er jo kærligt ment. Det er for deres egen skyld.

Børnene står med deres små kufferter i hånden, navneskiltet om halsen og angsten malet i ansigtet. Hvert barn lægger sit tøj, sine ejendele, sin identitet og selv sit hår ved indgangen - og så er den i gang, barndommen.

De voksne i lejren er groteske klovne med tysk accent akkompagneret af trommehvirvler. Deres tilstedeværelse er uhyggelig og mærkelig formålsløs - de råber børnenes numre op, holder vagt, lader børnene lave træheste på samlebånd og klæder Tre-elleve ud med paryk og cigaret og violin, så hun kan give koncert.

De voksne opdrager

De voksne belønner og straffer, de opdrager: »Det er ikke første gang, Tre-seksten er i hullet. Han er vant til at være spærret inde. Hjemmefra. Og i skolen. Det rører ham ikke. Bare han kan være sig selv (?) Han nyder at være alene og er ligeglad med, hvornår de lukker ham ud. Han vil sætte et sørgeligt ansigt op, så de rigtigt kan se, at opdragelsen har båret frugt.«

Og en dag er det slut. Maniske piccolofløjtetriller kalder børnene ud af lejren. De får store jakker og sorte huer på, og inspektøren ønsker dem tillykke med eksamen. Barndommen er slut. Børnene er blevet voksne.

Uhyggelig allegori

Oskar K. og Dorte Karrebæk har med ”Lejren” bedrevet en uhyggelig allegori over barndommen. Børnene i fortællingen får langsomt pint al personlighed, kreativitet og livsglæde ud af sig - ikke kun i den symbolske lejr, men også i det børneliv, der ligger forud.

Der er referencer til asylcenter, børnehjem, skole og delebarnsordning - alt sammen kasser, som virkelighedens børn proppes ned i. ”Lejren” er uhyre moderne i sit udtryk og i sin modige omgang med, hvad en børnebog er, kan og må, men der er noget så 1970'er-agtigt som et budskab gemt i den symbolmættede fortælling, der buldrer mod institutionalisering af barndommen og ensretning af børn på stuer med blomsternavne.

Neddæmpet tekst

Kun en nidding tager livsmodet fra et barn, skrev teologen K.E. Løgstrup i et berømt essay om Bent Hallers ”Katamaranen” fra 1977.

Men på trods af den iskolde sammenstilling af det allerfineste og det allerværste, er det ikke ”Lejrens” ærinde at pine livsmodet ud af sin læser. Tværtimod rummer den en hyldest til det at være barn og en opfordring til at værne om sig selv og holde fast i den, man er.

Teksten er neddæmpet, næsten underspillet i forhold til den voldsomme og helt fremragende billedside, som får lov til at fylde og fortolke i sjælden grad. ”Lejren” er ikke feel good-læsning, men en vigtig, modig og smuk billedfortælling om barndommen, der overgår alle.

2011.01.19

Vejen mod voksenlivet i ord og billeder - fem en halv stjerner af seks

af Trine Wøldiche på KuluNaut

Selvom formatet ligner det traditionelle for store billedbøger, så er Oscar K. og Dorte Karrebæks bog ”Lejren” bestemt hverken for børn eller barnlige sjæle. I tekst og billeder skildrer de to barndommen, som var den en fangelejr. En særdeles ubehagelig og dog alligevel imponerende læseoplevelse.

Børn i en lejr. Numre i stedet for navne. Trivielt arbejde samt voksne, der opfører sig sært og uforståeligt. Det er kort fortalt, hvad man kan læse om i Oscar K. og Dorte Karrebæks bog Lejren, som vandt Statens Kunstråds pris for ”Den illustrerede bog” i 2010.

Fortællingen er kort og kronologisk. En vognfuld børn ankommer til den unavngivne lejr. De har forskellige baggrunde og vidt forskellige tilgange til det, der venter dem. Man følger deres lidelser og kamp for overlevelse. Nogle bukker under, andre klarer sig. Og til sidst... Til sidst får de eksamensbevis og en hue hver!

Lejren er en meget kontroversiel fremstilling af barndommen, der mest af alt vækker mindelser om beskrivelserne af livet i kz-lejrene under Anden Verdenskrig. Faktisk er det først mod bogens slutning, da alle børnene i lejren pludselig dimitterer og bliver sendt ud i verden med et ”Tillykke”, at ligheden med kz-lejrene hører op.

K. og Karrebæk viser sig begge fra deres mest effektfulde sider. Ordene er få, men velvalgte, og i sammenhængen med Karrebæks tegninger skabes et utroligt stærkt udtryk, som man ikke lige glemmer igen med det første.

Et af kriterierne for at deltage i – og ikke mindst vinde – Statens Kunstråds børnebogskonkurrence er, at bogen skal henvende sig til børn i alderen fra 8-12 år. Derfor kan det undre, at netop Dorte Karrebæk og Oscar K.'s indsendte bud blev vinderen. For uanset hvor gennemført og velkomponeret bogen måtte være, så er den ikke synderligt børnevenlig.

Det er heftige sager. Tegningerne er utrolig stemningsskabende, men også dystre. Enkelte skildringer giver én lyst til at lukke bogen i, fordi det ganske simpelt virker så trist. Og selvom man til sidst forstår, at der ikke er tale om en virkelig lejr, men udelukkende et billede på, hvordan barndommen kan opleves, så er læsningen stadig følelsesladet.

Ser man bort fra sammenhængen og går til bogen uden forudindtagethed, så er den ganske enkelt et sandt lille kunstværk. Det er jo ikke just munter læsning. Men det er følelsesladet og ikke mindst effektfuldt.

2010.12.20

LEJREN

Glem alt om den traditionelle småbørnsbilledbog og hensyn til sarte sjæle – Lejren er et ultimativt billedværk for unge og voksne, der definitivt demonterer det romantiske barndomsbegreb med associationer til såvel fortidens kz- som til nutidens flygtningelejre.

Bogen henvender sig til store børn og voksne og vandt 1. præmien i Statens Kunstråds konkurrence om den illustrerede bog i 2010. Bogen eksisterede i 2010 kun i ét eksemplar, men er nu blevet mangfoldiggjort og udkommer 20. januar 2011 i Danmark og Sverige. Udgivelsen fejres med en udstilling med samtlige af bogens originale illustrationer på Kulturværftet i Helsingør. Både illustrator og forfatter vil deltage i ferniseringen, som foregår på udgivelsesdagen den 20. januar.

Bogen er illustreret af Dorte Karrebæk.

Oscar K. alias Ole Dalgaard (f.1950) debuterede i 1970 og har skrevet drama, digte, romaner, graphic novels og en lang stribe kontroversielle billedbøger for børn og unge, bl.a. Idiot (2009) i samarbejde med Dorte Karrebæk. Begge er indstillet til Alma-prisen 2010 både sammen og hver for sig.

Dorte Karrebæk (f.1946) er en af Danmarks mest markante tegnere, som har illustreret til et væld af bøger og også skrevet teksten til flere af dem, bl.a. Pigen der var god til mange ting (1996). Dorte Karrebæk har modtaget adskillige priser bl.a. Kulturministeriets såvel illustrator- som forfatterpris.

Udkommer 20. januar 2011
Høst & Søn

Kontakt

Strandengen 2A

3170 Juelsminde

kontakt@oscark.dk

Links

Jensen & Dalgaard

Forlaget Carlsen

Forlaget Hovedland

Center for Børns Litteratur

Danske Dramatikere

Webbureau Onemedia

OLE DALGAARD

OSCAR K